NuclearAnton

Tisdag idag.
Studenten närmar sig med stormsteg, och Sweden Rock Festival drar officiellt igång imorgon kl.18.00.
Jag trodde inte abstinensen skulle vara så svår såhär tidigt, men nog känns det i hela kroppen att jag egentligen vill vara någon annanstans. Missförstå mig rätt, studenten har sina roliga stunder, och människorna jag spenderar dem med gör det hela mycket bättre. Men Sweden Rock har en viss magi som inget annat rår på.
Det blir inte mycket bättre av en flicka som mms:ar bilder från festivalen med jämna mellanrum, och klargör tydligt för vilka tidpunkter hon knäcker en ny öl. Men jag har samtidigt bett om att få veta, så jag skyller mig själv!

Ikväll vet jag inte vad som händer, men förhoppningsvis (och antagligen) något i alla fall.

Något som tåls att nämnas är att jag håller mitt löfte, och har nu tältat i en vecka i sträck. I vardagsrummet visserligen, men tält som tält!



Jag i mitt vardagsrum, när jag spelade en liten serenad för Sandra.

Det var en stund sedan jag skrev sist. Inte för att jag inte har velat, utan för att jag inte har haft något att skriva om.
Det är inte sant. Jag Har haft en hel del att skriva om. Men jag har inte velat.

Kom nyss hem från ett helt sinnesjuk vecka i Stockholm. Mitt huvud-uppdrag där var att framför en jury på Fryshuset visa
att jag faktiskt kan sjunga. Till en början så var jag tveksam till att åka, men nu ångrar jag det verkligen inte.

När jag satt där i den svarta lädersoffan, ensam för att jag var sist ut, och med ansiktet begravet i händerna, så påmindes jag om vad som hade fått mig att hamna där.
Jag gick igenom texterna i huvudet, och tog ett djupt andetag för att få benen att sluta skaka.
Jag älskar det jag gör.

Mitt namn ropas upp, och korridoren fram till salen är väldigt lång. Jag kliver in och hälsar på gruppen.
Det är över på ett ögonblick.
När jag har lämnat rummet tar jag ännu ett djupt andetag. Och jag kan inte sluta att le.
Jag gick inte vidare. Men det gör inget. Att vara en av de 25 som blev kallade till audition, av totalt 160 (!) sökande sångare är det enda jag behövde få bekräftat just nu.

Med det kapitlet skrivet så återvänder jag till verkligheten. Men jag har fortfarande drömmar, och vilka de är
ska jag försöka berätta för dig.

Tillbaka ur livets rännsten, redan med ena foten i nästa.

Måndag. 9 timmars skola. 3 timmars möte. 3 timmars bandrep.
Så såg min dag ut på papperet idag.

8.15-23.00.

Jag gick hem från skolan efter halva dagen.
Jag övervägde inte ens att gå på mötet.
Jag slutade att repa tidigare än vanligt.

Jag strejkar idag.

Dagen har varit långsam.
Jag klev inte upp imorse. Jag låg kvar, och tittade på himlen ett bra tag. Det kändes mycket viktigare än mijlöpolitik. Att faktiskt ta en stund och faktiskt titta på mijön, istället för att älta koldioxidutsläpp dagarna i ända utan att göra något alls för att faktiskt förbättra situationen.

Just nu har jag svårt att hitta mening. En mening med vad jag gör, vad jag säger, vad andra säger och gör.
Och det gör ibland det väldigt svårt för mig att få något alls gjort.

Eller något sagt för den delen.
Och det finns mycket jag vill säga.

Såg du när dom gick
eller vilken väg dom tog
var det någon av dom som sa varför dom måste gå
Ja de måste varit att jag slumrade till
Jag tror dom glömde stänga dörren
Det känns som att det blåser in

Jag hann aldrig säga
Hur mycket jag älskade dom allihop
Hur mycket dom har betytt för mig men kanske dom förstod
Jag tyckte jag hörde röster 
Det lät som folk som sjöng
Kanske var det dom

Det lät som det var långt bort

Stora vita huset
och bara du och jag
Du måste  lova att inte gå innan jag blivit klar
Jag släcker ner rummen runt omkring här
Ett för ett,
Min elektricitet är snart slut
och jag är rädd

För jag ska också långt bort

Söndag idag igen.

Onsdagen gick väldigt bra, och förhoppningsvis skaver normen lite mindre nu än den gjorde innan. Åtminstone på Wargentin. Det var ganska underhållande att stå och diskutera porr med främlingar, en transa och en dragking.

Fredagen var den bästa dagen på länge. Skolan gick relativt smärtfritt, och senare var det dags för bandrep. Till en början ville jag sparka sönder det lilla som fanns kvar i lokalen, för uppenbarligen tyckte någon att ett PA-system var överskattat, och tog sig friheten att plocka med sig det hem. Trummor, vad ska man med det till? Vi lämnar baskaggen och nån cymbal, så blir det grett!
Mikrofon? Äsch, det finns ju inget PA, så det behövs ju inte!

Min första reaktion var: "och det här betalar vi för?"

Som tur var så hade jag plockat med mig min akustiska gitarr i sista minuten innan jag gick, så vi pluggade in oss så bra det gick, och lirade i alla fall. Inga stora framsteg, men en avkopplande stund där man stänger omvärlden ute för någon timme blev det åtminstone.

Jag försöker att vara mer spontan, verkligen. Och därför så sa jag ja ganska på en gång när Ted ringde mig, och undrade om jag ville följa med till multihallen och göra några utmaningar. Jag, Moa & Ted sprang omkring därinne, och gjorde ett ganska bra team faktiskt. Det var nostalgiskt att höra ljudet av den gröna lampan tändas, och känna en viss segerkänsla när man äntligen fick den där stämpeln, efter att ha klättrat på väggar, hoppat över hinder och löst kluriga problem.
Efteråt så insisterade Ted på att vi skulle köra Go-cart, någon som jag inte har gjort sedan jag var 9. Tiden jag har spenderat på körskolan påverkade mig inte så mycket som jag trodde, och efter ett halvt varv släppte trafikpolisen inom mig helt, och helt plötsligt upptäckte jag hur galet roligt det är att slira runt hörn, för att sedan krocka med en hög bildäck.

Bara 10 minuter senare befann jag mig hemma, med en hög med folk i köket, bland annat en fransman som inte kunde mycket engelska. Förfesten var igång.

Eller rättare sagt; FörFÖRfesten, för nu skulle vi genast hoppa på en gul buss som skulle ta oss till körfältet, där den riktiga förfesten tog plats.
Det var både bekanta och obekanta ansikten, på gott och ont.
Men det var mysig stämning. Levande ljus, vattenpipa, glada skratt och till och med The Darkness i stereon vid ett tillfälle.

"Du Markus, när går bussen ner till stan?"
"Ehm.. Halv tolv."
"och vad är klockan nu?"
"Halv tolv."
"..........."
*springer*

Ungefär så såg det ut när förfesten tog slut för min och mina kära vänners del.
Historien efter det är lite smått kontrollerat kaos, med mycket springande fram och tillbaka, köande, och skrattande.
I kön till Huset så insåg jag snart att hade glömt mitt leg hemma. Jag sprang, sprang och sprang tillbaka.
När jag nådde kön igen så fick jag smita in framför Isabell och Berra, och stod där, beredd på att komma in.
Men klockan gick, och när det var min tur att gå in hade Huset fått för sig att böra ta betalt. Jag berättade för vakterna att jag inte hade några pengar, och de poängterade så snällt att jag faktiskt var körd i sådana fall, och visade vart jag kunde stiga ur kön.

Några timmar senare befann vi oss på News, där jag dansade med en samling afrikaner. Det var kvällens höjdpunkt, och dansandet höll i sig hela kvällen. En cirkel där man turades om att dansa i mitten. Underbart.

Nu är det som sagt söndag, och jag sitter här, nyvaken och halvnaken och drömmer om en sommar som fortfarande inte ger några som helst livstecken.
Bristen på sommarens puls får mig att känna något annat. En annan puls.
Jag vet inte vad jag ska tänka om den. men om det är min egen puls jag känner så känns den väldigt vilse.
Den verkar inte veta hur snabbt, eller hur långsamt den ska gå.
Inte heller hur starkt, eller hur svagt den vill slå.
Den verkar inte veta vart den vill gå.
Eller vart den vill vara.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!

Tack.

Jag sitter ensam i lägenheten, och envisas med att inte gå och lägga mig trots att jag är så trött.
Imorgon är det temadag på skolan; Normen Skaver.
Och jag ska vara där, med mitt arbete, och hoppas att någon vågar prata med mig.

Helgen har varit galen, med Musik Direkt, efterfesten, en misshandlad vän och ett frenetiskt socialiserande med diverse människor.
På söndagen orkade jag helt enkelt inte, utan stängde som i protest in mig i badrummet, och låg i badkaret och kollade på Disney-filmen Herkules.

Jag är trött på falska människor, less på skolan och frustrerad över mig själv.
Men jag mår faktiskt riktigt bra också.
Jag testade en sak igår, när jag var nyvaken, hungrig och allmänt "ur-vägen-jag-ska-fram";
Jag log. Jag höll leendet hela vägen till affären, inne i affären, i kassan och sen hem igen. Vilka blickar jag fick,
speciellt från kassörskan. Folk ler för lite nuförtiden. Folk är allmänt oglada också, men det förstår jag iofs.

Petra är rolig.

Jag har testat att säga hej till främlingar. Förvånansvärt många hälsar inte tillbaka.

Fredag idag.
Dagarna går långsamt väldigt fort nu för tiden.

Började dagen med att recensera en bok som jag egentligen inte bryr mig om det minsta. Då känner man att motivationen är på topp. Sen när fysikläraren i förbifarten frågar om jag mår bättre idag, så inser jag att jag antagligen kommer att hamna i helvetet när jag blir stor. Inte enbart för att jag sjukanmälde mig för att gå på konstskolan, men summan av allt kommer nog att hamna på minus.

Men jag är inte så orolig.

Jag spenderade en timme på gymmet idag, i ett försök att få ut lite frustration. Men jag blev mest less, det var smullfockat med människor som tycker att det är en bra idé att enbart träna biceps i 80 minuter. Jag vet ingenting om träning, men på nåt sett visste de mindre.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra i helgen. Imorgon ska jag eventuellt hjälpa Jaron från Tyskland att bygga en igloo, jag hoppas det blir av. Men resten av helgen är ett frågetecken. Eller nej, inte ens det. Det är en rad med punkter...................

Jag längtar till sommaren. Peace and Love blir fint. Brorsan ska med i år också, det blir nog hur kul som helst.
Jag vill på fler festivaler också.
Jag vill ligga på taket och drömma mig bort i solen.

Suck.

Idag var det visst söndag verkar det som. Missförstå mig rätt, jag är fullt medveten om att det var torsdag.
Men söndag är en känsla. Och idag var det söndag.

Dagen började långsamt med att inte kliva upp i tid. Sen fortsatte den med att inte gå på Nolia-mässan.
Den fortskred inte med frukost.
Sen hände ingenting.
Sen gick jag inte på tingshuset i alla fall.

Och jag har inte gått och lagt mig än.

Nu vill jag inte göra nåt längre.

Har försökt fördriva tid med att spela tv-spel det senaste dygnet. Left 4 Dead är spelet som jag valde, ett spel med tusentals skrikande zombies som vill äta just DIN hjärna. Man springer runt med 3 av sina mest skjutglada kompisar och försöker spränga så många huvuden som möjligt för att ta sig till säkerhet.
Kärlek.

Just nu har jag lagt mitt liv i händerna på Anna, men det går inte som en dans på rosor precis. Snarare en dans på 200 gapande, blodtörstiga psychos. Så jag kanske borde ta tillbaka handkontrollen snart, och rensa upp litegrann!
Det är verkligen ett läskigt spel, och det är lätt att bara försvinna in i pixelvärlden. Roligast är ändå när någon utomstående kliver in i rummet, och man upptäcker att man sitter och hoppar i soffan, skrikandes: "Gööh, nån spydde på mig! AAARGH!"
DÅ har man hittat ett bra spel.

Imorgon är det Tisdag. Jag har en konstig känsla just nu. Jag vill att dagarna ska gå snabbt, men jag vet inte vad det är jag väntar på. För trots allt så är jag en av de som har studentångesten, så samtidigt så vill jag bara bromsa och backa.
Hmm.

Måndag idag. Mördar-måndag som den brukar kallas. Eller som jag brukar kalla den, rättare sagt.
Folk har inte riktigt hakat på uttrycket ännu..

Anledningen till att den kallas för mördar-måndag utav mig är inte av den simpla anledningen att det är just en måndag, utan för att den ökände schema-läggaren (Som tydligen går under namnet Lennart) har valt att göra just måndagar till ett litet helvete på jorden för oss med otur.
Tunga långa dagar som börjar och slutar med pass av världens hittills tråkigaste ämne, miljöpolitik, för att senare toppas med ett 3 timmars bandrep.
Jag gillar att ha mycket att göra, så trots att jag klagar så njuter jag samtidigt av det. Jag kanske är lite av en masochist ändå.

Den 7:e denna månad tog jag ett svårt beslut. Känslan innan var ångest, känslan efteråt var bitter ironi.
Att behöva backa från någon man tycker om, just för att man tycker om den personen. Vilken jävla ironi.
Två blå ögon har aldrig varit så tunga att slita sig ifrån som då.
På vägen hem kunde jag bara skratta. Skratta åt ironin, skratta åt hur sorgligt det egentligen var. Skratta åt att jag inte kunde gråta.

Fredagen var kaos. Kontrollerat kaos. Brädspel, skratt, alkohol, klubb, dans, vänner. Helt underbart.

25/1 2009.

"Andas utan att tänka".
Något som vi alla gör, för annars skulle alltför mycket tid läggas ner bara på att komma ihåg att hålla andningen igång, och kunna vandra på denna jord.

Men vad händer om man tänker utan att andas?
Det gör jag alltför ofta.
Nu allra senast i fredags. Klockan närmade sig 3. Det var kallt och mörkt. Jag stod mitt på en väg.
Men den här gången var det annorlunda.

"Kan vi inte stanna tiden, här och nu?"

Jag slutade att andas. Men jag slutade även att tänka.
Och tiden stannade.

Än en gång riktades de orden mot mig. I all välvilja tror jag, men det var fortfarande dessa ord som fortsätter att hemsöka mig.

Jag är konstig.

Tisdag.
De senaste dagarna har enbart varit söndagar.
Julen är över, nyår vill jag bara glömma. Skolan orkar jag inte ens tänka på, men imorgon börjar den i alla fall.
Kom hem nu i söndags. En minut till och jag hade sjunkit genom golvet.

Igår beslöt vi oss för att bjuda hem några själar och försöka damma av det sociala livet nu efter nästan 3 veckor av social isolering. Trevligt, roligt, aldrig riktigt spännande.
Fick en deja vú-känsla senare under natten när vi lyssnade på spökhistorier. Stämningen, känslan och atmosfären var precis som i våras. Det var bara omständigheterna som var annorlunda.

Dagen har varit långsam, nästan så att jag har kunnat känna pulsen sakta ned. Humöret har gått i vågor, inte små vågor heller. Det har varit aningen ostabilt under de senaste veckorna, något som skyller på jullovet. Jag har sagt tidigare att "jag hatar lov", något som har höjt ett och annat ögonbryn. Men jag håller fast vid det. Jag hatar lov.
Jag är inte arbetsnarkoman, skolan får gärna vara stängd ett par veckor.
Men jag hatar lov.

Såg till att bli riktigt jävla febersjuk lagom till nyårsafton för övrigt. Med en topp på 40 grader i kroppstemperatur yrade jag mig igenom årets första dagar. Jag har alltid haft en tendens att hallucinera en hel del när jag har feber, och denna gång var inget undantag. Men det var inte så illa den här gången. Det "värsta" jag lyckades med var att vakna mitt i natten, förtvivlad och övertygad över att jag hade sparkat ut katten genom fönstret när jag vände mig om.
Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen, yr och svettig, öppnade fönstret och stod och skrek "Förlåt mig!" och sökte desperat med blicken efter den. Jag vände mig om efter en ficklampa och fick syn på katten som låg och sov vid fotändan av sängen. Lugn och glad somnade jag om, stolt över mig själv för att jag inte hade sparkat ut henne i alla fall.

Följde med Andreas till tågstationen tidigare ikväll.
Jag blev kvar där ett bra tag efter att han hade åkt, sittandes med blicken fäst på skärmen för avgående tåg.
Där kunde jag sitta, timmar i sträck under sommaren, bara stirrandes på tågen och människorna som kom och gick.
Har alltid sett något magiskt och smått romantiskt med tågstationen, och alla känslor som man kan se där, om man tittar väldigt noga. Människor som kommer hem, trötta och lättade. Människor som möter dem, glada, förälskade eller längtande. Människor som åker hemifrån, nervösa, entusiastiska och laddade. Människor som tar adjö, sorgsna, suckande men ändå lyckliga.
Efter ett tag fick kändes det som att marken gav vika under mig, och känslan av att falla djupare och djupare spred sig genom hela kroppen.

Jag vill rymma.

Sjung hjärtat, sjung.
Sitter hemma i lilla Östersund, det snurrar i mitt huvud och DeVotchka sjunger ut sina känslor med desperation i rösten.
Vi närmar oss årets mörkaste natt.
Det är något väldigt symboliskt med den natten, otroligt svart, kall, mystisk, skrämmande och oerhört romantisk.
Antingen så vill man somna tidigt och springa mot en ljusare period, eller så vill man ligga tätt ihopslingrad med någon, och invänta soluppgången så att man kan vara säker på att den verkligen kommer.

Helgen har jag spenderat till största del på gamla Tingshuset, där hösttinget tog plats.
Workshops, föreläsningar, lekar, diskussioner, mysiga människor från olika delar av sverige, och mat som köksgurun Tommy Tofú med sina magiska fingrar trollade ihop.
Hade lite otur med att bli förkyld mitt i allt dock, försökte hålla skenet uppe men när att prata känns som att svälja rakblad kan man nog uppfattas som ganska tystlåten och blyg. Men förhoppningsvis blir det fler chanser att tillsammans med Plural göra om detta i framtiden, utan förkylning!
Klockade för övrigt in på 39.6 grader när jag kom hem igår kväll. Jag började skratta lite för mig själv, och orden "Jävlar du" ekade i badrummet. Jag slängde på mig jackan, småjoggade tillbaka till tingshuset och började leka "skeppet kommer lastat" med lite folk, när February Sky började spela. Riktigt bra band.
Lyssnade på några låtar innan febern började gå ner och jag faktiskt klarnade så pass mycket i huvudet att inse att jag inte mådde så bra. Stal en kram och började småspringa hem igen, mitt eget leende på läpparna och någon annans på kinden.

När jag vaknade imorse insåg jag att jag inte skulle ta mig ända till tingshuset idag. Kändes väldigt bittert, men vissa saker styr man inte över. Insåg att idag var den 7:e, och för en månad sen var det också den 7:e.
Började skriva en låt. Det lät skrovligt och småfalskt, men med hjärta.
Så har jag sjungit hela dagen. Med hjärtat istället för med rösten. Mitt hjärta sjunger fortfarande.