NuclearAnton

Kent:  Hade redan sett dem i år, på P&L, där de var riktigt vassa. Sämre här, J.Berg lät väldigt utmattad.

Hardcore Superstar:  3:e gången jag ser dem, och kvaliteten har gått stadigt neråt. Låtarna fastnar helt enkelt inte.

Tingsek:  Sveriges framtid. Säkrare artist inom genren har jag aldrig någonsin sett. Gästframträdandet från Jason/Timbuktu var klockrent, och satte en egen prägel på slutet av spelningen.

Hellström:  Börjar väldigt stort och vackert, skicklig orkester, men vad är grejen med skriksången, Hellström? Han har alltid varit rätt gapig, men då har det passat musiken, men nu fick vi bara pressade, raspiga toner som var falska t.o.m. för Hellström, som annars vanligtvis trippar farligt nära gränsen för vad man som lyssnare kan tolerera. Ajsing bajsing.

Kris Kristoffersson: Precis som Blondie väldigt hypad, och precis som Blondie, väldigt gammal. Men till skillnad mot Blondie så lät Kristoffersson precis så gammal som han såg ut. Och när jag hade stått där i 25 minuter och desperat letat efter tecken på att andra musiker skulle slå följe med gubben och hans dova gitarr, så var det bara en tanke som cirkulerade i mitt huvud; "Har jag precis hört samma låt 5 gånger?". Då var det dags att gå.

The Magic Numbers: Årets joker för min del, hade aldrig hört dem och gick dit baserat på enbart rykten om ett myspysigt, långhårigt syskonband. Och Jag är glad att jag gick dit. Underbar musik, flummiga texter och 3-stämmig sång. Musiken grep sig fast, och jag önskade plötsligt att jag hade ett pannband, skägg och en hippiebuss. 

Eftersom majoriteten av min s.k. umgängeskrets befann sig ett antal mil norrut under helgen så var vi lite färre än vanligt. Men en helg spenderad som de tre musketörerna Anton, Martin & Andreas var inte ett dugg fel det heller. Med en vattenpipa och ett spelschema som alltid lyckades försvinna så gick helgen på något ostabila ben framåt och gjorde efter en extremt lyckad fredag en faceplant på mållinjens lördag. Presidenttalet var stort som vanligt, men sen var kvällen så avslagen att alkoholhalten i blodet sjönk i samma takt som humöret, så det var bara att vackert traska hem.