"Du är konstig."
Än en gång riktades de orden mot mig. I all välvilja tror jag, men det var fortfarande dessa ord som fortsätter att hemsöka mig.
Jag är konstig.
Jag är konstig.
Se Nåt Mer
Tisdag.
De senaste dagarna har enbart varit söndagar.
Julen är över, nyår vill jag bara glömma. Skolan orkar jag inte ens tänka på, men imorgon börjar den i alla fall.
Kom hem nu i söndags. En minut till och jag hade sjunkit genom golvet.
Igår beslöt vi oss för att bjuda hem några själar och försöka damma av det sociala livet nu efter nästan 3 veckor av social isolering. Trevligt, roligt, aldrig riktigt spännande.
Fick en deja vú-känsla senare under natten när vi lyssnade på spökhistorier. Stämningen, känslan och atmosfären var precis som i våras. Det var bara omständigheterna som var annorlunda.
Dagen har varit långsam, nästan så att jag har kunnat känna pulsen sakta ned. Humöret har gått i vågor, inte små vågor heller. Det har varit aningen ostabilt under de senaste veckorna, något som skyller på jullovet. Jag har sagt tidigare att "jag hatar lov", något som har höjt ett och annat ögonbryn. Men jag håller fast vid det. Jag hatar lov.
Jag är inte arbetsnarkoman, skolan får gärna vara stängd ett par veckor.
Men jag hatar lov.
Såg till att bli riktigt jävla febersjuk lagom till nyårsafton för övrigt. Med en topp på 40 grader i kroppstemperatur yrade jag mig igenom årets första dagar. Jag har alltid haft en tendens att hallucinera en hel del när jag har feber, och denna gång var inget undantag. Men det var inte så illa den här gången. Det "värsta" jag lyckades med var att vakna mitt i natten, förtvivlad och övertygad över att jag hade sparkat ut katten genom fönstret när jag vände mig om.
Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen, yr och svettig, öppnade fönstret och stod och skrek "Förlåt mig!" och sökte desperat med blicken efter den. Jag vände mig om efter en ficklampa och fick syn på katten som låg och sov vid fotändan av sängen. Lugn och glad somnade jag om, stolt över mig själv för att jag inte hade sparkat ut henne i alla fall.
Följde med Andreas till tågstationen tidigare ikväll.
Jag blev kvar där ett bra tag efter att han hade åkt, sittandes med blicken fäst på skärmen för avgående tåg.
Där kunde jag sitta, timmar i sträck under sommaren, bara stirrandes på tågen och människorna som kom och gick.
Har alltid sett något magiskt och smått romantiskt med tågstationen, och alla känslor som man kan se där, om man tittar väldigt noga. Människor som kommer hem, trötta och lättade. Människor som möter dem, glada, förälskade eller längtande. Människor som åker hemifrån, nervösa, entusiastiska och laddade. Människor som tar adjö, sorgsna, suckande men ändå lyckliga.
Efter ett tag fick kändes det som att marken gav vika under mig, och känslan av att falla djupare och djupare spred sig genom hela kroppen.
Jag vill rymma.
De senaste dagarna har enbart varit söndagar.
Julen är över, nyår vill jag bara glömma. Skolan orkar jag inte ens tänka på, men imorgon börjar den i alla fall.
Kom hem nu i söndags. En minut till och jag hade sjunkit genom golvet.
Igår beslöt vi oss för att bjuda hem några själar och försöka damma av det sociala livet nu efter nästan 3 veckor av social isolering. Trevligt, roligt, aldrig riktigt spännande.
Fick en deja vú-känsla senare under natten när vi lyssnade på spökhistorier. Stämningen, känslan och atmosfären var precis som i våras. Det var bara omständigheterna som var annorlunda.
Dagen har varit långsam, nästan så att jag har kunnat känna pulsen sakta ned. Humöret har gått i vågor, inte små vågor heller. Det har varit aningen ostabilt under de senaste veckorna, något som skyller på jullovet. Jag har sagt tidigare att "jag hatar lov", något som har höjt ett och annat ögonbryn. Men jag håller fast vid det. Jag hatar lov.
Jag är inte arbetsnarkoman, skolan får gärna vara stängd ett par veckor.
Men jag hatar lov.
Såg till att bli riktigt jävla febersjuk lagom till nyårsafton för övrigt. Med en topp på 40 grader i kroppstemperatur yrade jag mig igenom årets första dagar. Jag har alltid haft en tendens att hallucinera en hel del när jag har feber, och denna gång var inget undantag. Men det var inte så illa den här gången. Det "värsta" jag lyckades med var att vakna mitt i natten, förtvivlad och övertygad över att jag hade sparkat ut katten genom fönstret när jag vände mig om.
Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen, yr och svettig, öppnade fönstret och stod och skrek "Förlåt mig!" och sökte desperat med blicken efter den. Jag vände mig om efter en ficklampa och fick syn på katten som låg och sov vid fotändan av sängen. Lugn och glad somnade jag om, stolt över mig själv för att jag inte hade sparkat ut henne i alla fall.
Följde med Andreas till tågstationen tidigare ikväll.
Jag blev kvar där ett bra tag efter att han hade åkt, sittandes med blicken fäst på skärmen för avgående tåg.
Där kunde jag sitta, timmar i sträck under sommaren, bara stirrandes på tågen och människorna som kom och gick.
Har alltid sett något magiskt och smått romantiskt med tågstationen, och alla känslor som man kan se där, om man tittar väldigt noga. Människor som kommer hem, trötta och lättade. Människor som möter dem, glada, förälskade eller längtande. Människor som åker hemifrån, nervösa, entusiastiska och laddade. Människor som tar adjö, sorgsna, suckande men ändå lyckliga.
Efter ett tag fick kändes det som att marken gav vika under mig, och känslan av att falla djupare och djupare spred sig genom hela kroppen.
Jag vill rymma.
