Mening
Dagen har varit långsam.
Jag klev inte upp imorse. Jag låg kvar, och tittade på himlen ett bra tag. Det kändes mycket viktigare än mijlöpolitik. Att faktiskt ta en stund och faktiskt titta på mijön, istället för att älta koldioxidutsläpp dagarna i ända utan att göra något alls för att faktiskt förbättra situationen.
Just nu har jag svårt att hitta mening. En mening med vad jag gör, vad jag säger, vad andra säger och gör.
Och det gör ibland det väldigt svårt för mig att få något alls gjort.
Eller något sagt för den delen.
Och det finns mycket jag vill säga.
Jag klev inte upp imorse. Jag låg kvar, och tittade på himlen ett bra tag. Det kändes mycket viktigare än mijlöpolitik. Att faktiskt ta en stund och faktiskt titta på mijön, istället för att älta koldioxidutsläpp dagarna i ända utan att göra något alls för att faktiskt förbättra situationen.
Just nu har jag svårt att hitta mening. En mening med vad jag gör, vad jag säger, vad andra säger och gör.
Och det gör ibland det väldigt svårt för mig att få något alls gjort.
Eller något sagt för den delen.
Och det finns mycket jag vill säga.
Thåström - Långtbort
Såg du när dom gick
eller vilken väg dom tog
var det någon av dom som sa varför dom måste gå
Ja de måste varit att jag slumrade till
Jag tror dom glömde stänga dörren
Det känns som att det blåser in
Jag hann aldrig säga
Hur mycket jag älskade dom allihop
Hur mycket dom har betytt för mig men kanske dom förstod
Jag tyckte jag hörde röster
Det lät som folk som sjöng
Kanske var det dom
Det lät som det var långt bort
Stora vita huset
och bara du och jag
Du måste lova att inte gå innan jag blivit klar
Jag släcker ner rummen runt omkring här
Ett för ett,
Min elektricitet är snart slut
och jag är rädd
För jag ska också långt bort
eller vilken väg dom tog
var det någon av dom som sa varför dom måste gå
Ja de måste varit att jag slumrade till
Jag tror dom glömde stänga dörren
Det känns som att det blåser in
Jag hann aldrig säga
Hur mycket jag älskade dom allihop
Hur mycket dom har betytt för mig men kanske dom förstod
Jag tyckte jag hörde röster
Det lät som folk som sjöng
Kanske var det dom
Det lät som det var långt bort
Stora vita huset
och bara du och jag
Du måste lova att inte gå innan jag blivit klar
Jag släcker ner rummen runt omkring här
Ett för ett,
Min elektricitet är snart slut
och jag är rädd
För jag ska också långt bort
En Annan Puls
Söndag idag igen.
Onsdagen gick väldigt bra, och förhoppningsvis skaver normen lite mindre nu än den gjorde innan. Åtminstone på Wargentin. Det var ganska underhållande att stå och diskutera porr med främlingar, en transa och en dragking.
Fredagen var den bästa dagen på länge. Skolan gick relativt smärtfritt, och senare var det dags för bandrep. Till en början ville jag sparka sönder det lilla som fanns kvar i lokalen, för uppenbarligen tyckte någon att ett PA-system var överskattat, och tog sig friheten att plocka med sig det hem. Trummor, vad ska man med det till? Vi lämnar baskaggen och nån cymbal, så blir det grett!
Mikrofon? Äsch, det finns ju inget PA, så det behövs ju inte!
Min första reaktion var: "och det här betalar vi för?"
Som tur var så hade jag plockat med mig min akustiska gitarr i sista minuten innan jag gick, så vi pluggade in oss så bra det gick, och lirade i alla fall. Inga stora framsteg, men en avkopplande stund där man stänger omvärlden ute för någon timme blev det åtminstone.
Jag försöker att vara mer spontan, verkligen. Och därför så sa jag ja ganska på en gång när Ted ringde mig, och undrade om jag ville följa med till multihallen och göra några utmaningar. Jag, Moa & Ted sprang omkring därinne, och gjorde ett ganska bra team faktiskt. Det var nostalgiskt att höra ljudet av den gröna lampan tändas, och känna en viss segerkänsla när man äntligen fick den där stämpeln, efter att ha klättrat på väggar, hoppat över hinder och löst kluriga problem.
Efteråt så insisterade Ted på att vi skulle köra Go-cart, någon som jag inte har gjort sedan jag var 9. Tiden jag har spenderat på körskolan påverkade mig inte så mycket som jag trodde, och efter ett halvt varv släppte trafikpolisen inom mig helt, och helt plötsligt upptäckte jag hur galet roligt det är att slira runt hörn, för att sedan krocka med en hög bildäck.
Bara 10 minuter senare befann jag mig hemma, med en hög med folk i köket, bland annat en fransman som inte kunde mycket engelska. Förfesten var igång.
Eller rättare sagt; FörFÖRfesten, för nu skulle vi genast hoppa på en gul buss som skulle ta oss till körfältet, där den riktiga förfesten tog plats.
Det var både bekanta och obekanta ansikten, på gott och ont.
Men det var mysig stämning. Levande ljus, vattenpipa, glada skratt och till och med The Darkness i stereon vid ett tillfälle.
"Du Markus, när går bussen ner till stan?"
"Ehm.. Halv tolv."
"och vad är klockan nu?"
"Halv tolv."
"..........."
*springer*
Ungefär så såg det ut när förfesten tog slut för min och mina kära vänners del.
Historien efter det är lite smått kontrollerat kaos, med mycket springande fram och tillbaka, köande, och skrattande.
I kön till Huset så insåg jag snart att hade glömt mitt leg hemma. Jag sprang, sprang och sprang tillbaka.
När jag nådde kön igen så fick jag smita in framför Isabell och Berra, och stod där, beredd på att komma in.
Men klockan gick, och när det var min tur att gå in hade Huset fått för sig att böra ta betalt. Jag berättade för vakterna att jag inte hade några pengar, och de poängterade så snällt att jag faktiskt var körd i sådana fall, och visade vart jag kunde stiga ur kön.
Några timmar senare befann vi oss på News, där jag dansade med en samling afrikaner. Det var kvällens höjdpunkt, och dansandet höll i sig hela kvällen. En cirkel där man turades om att dansa i mitten. Underbart.
Nu är det som sagt söndag, och jag sitter här, nyvaken och halvnaken och drömmer om en sommar som fortfarande inte ger några som helst livstecken.
Bristen på sommarens puls får mig att känna något annat. En annan puls.
Jag vet inte vad jag ska tänka om den. men om det är min egen puls jag känner så känns den väldigt vilse.
Den verkar inte veta hur snabbt, eller hur långsamt den ska gå.
Inte heller hur starkt, eller hur svagt den vill slå.
Den verkar inte veta vart den vill gå.
Eller vart den vill vara.
Onsdagen gick väldigt bra, och förhoppningsvis skaver normen lite mindre nu än den gjorde innan. Åtminstone på Wargentin. Det var ganska underhållande att stå och diskutera porr med främlingar, en transa och en dragking.
Fredagen var den bästa dagen på länge. Skolan gick relativt smärtfritt, och senare var det dags för bandrep. Till en början ville jag sparka sönder det lilla som fanns kvar i lokalen, för uppenbarligen tyckte någon att ett PA-system var överskattat, och tog sig friheten att plocka med sig det hem. Trummor, vad ska man med det till? Vi lämnar baskaggen och nån cymbal, så blir det grett!
Mikrofon? Äsch, det finns ju inget PA, så det behövs ju inte!
Min första reaktion var: "och det här betalar vi för?"
Som tur var så hade jag plockat med mig min akustiska gitarr i sista minuten innan jag gick, så vi pluggade in oss så bra det gick, och lirade i alla fall. Inga stora framsteg, men en avkopplande stund där man stänger omvärlden ute för någon timme blev det åtminstone.
Jag försöker att vara mer spontan, verkligen. Och därför så sa jag ja ganska på en gång när Ted ringde mig, och undrade om jag ville följa med till multihallen och göra några utmaningar. Jag, Moa & Ted sprang omkring därinne, och gjorde ett ganska bra team faktiskt. Det var nostalgiskt att höra ljudet av den gröna lampan tändas, och känna en viss segerkänsla när man äntligen fick den där stämpeln, efter att ha klättrat på väggar, hoppat över hinder och löst kluriga problem.
Efteråt så insisterade Ted på att vi skulle köra Go-cart, någon som jag inte har gjort sedan jag var 9. Tiden jag har spenderat på körskolan påverkade mig inte så mycket som jag trodde, och efter ett halvt varv släppte trafikpolisen inom mig helt, och helt plötsligt upptäckte jag hur galet roligt det är att slira runt hörn, för att sedan krocka med en hög bildäck.
Bara 10 minuter senare befann jag mig hemma, med en hög med folk i köket, bland annat en fransman som inte kunde mycket engelska. Förfesten var igång.
Eller rättare sagt; FörFÖRfesten, för nu skulle vi genast hoppa på en gul buss som skulle ta oss till körfältet, där den riktiga förfesten tog plats.
Det var både bekanta och obekanta ansikten, på gott och ont.
Men det var mysig stämning. Levande ljus, vattenpipa, glada skratt och till och med The Darkness i stereon vid ett tillfälle.
"Du Markus, när går bussen ner till stan?"
"Ehm.. Halv tolv."
"och vad är klockan nu?"
"Halv tolv."
"..........."
*springer*
Ungefär så såg det ut när förfesten tog slut för min och mina kära vänners del.
Historien efter det är lite smått kontrollerat kaos, med mycket springande fram och tillbaka, köande, och skrattande.
I kön till Huset så insåg jag snart att hade glömt mitt leg hemma. Jag sprang, sprang och sprang tillbaka.
När jag nådde kön igen så fick jag smita in framför Isabell och Berra, och stod där, beredd på att komma in.
Men klockan gick, och när det var min tur att gå in hade Huset fått för sig att böra ta betalt. Jag berättade för vakterna att jag inte hade några pengar, och de poängterade så snällt att jag faktiskt var körd i sådana fall, och visade vart jag kunde stiga ur kön.
Några timmar senare befann vi oss på News, där jag dansade med en samling afrikaner. Det var kvällens höjdpunkt, och dansandet höll i sig hela kvällen. En cirkel där man turades om att dansa i mitten. Underbart.
Nu är det som sagt söndag, och jag sitter här, nyvaken och halvnaken och drömmer om en sommar som fortfarande inte ger några som helst livstecken.
Bristen på sommarens puls får mig att känna något annat. En annan puls.
Jag vet inte vad jag ska tänka om den. men om det är min egen puls jag känner så känns den väldigt vilse.
Den verkar inte veta hur snabbt, eller hur långsamt den ska gå.
Inte heller hur starkt, eller hur svagt den vill slå.
Den verkar inte veta vart den vill gå.
Eller vart den vill vara.
Med ett leende som fräter..
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
Tack.
Jag sitter ensam i lägenheten, och envisas med att inte gå och lägga mig trots att jag är så trött.
Imorgon är det temadag på skolan; Normen Skaver.
Och jag ska vara där, med mitt arbete, och hoppas att någon vågar prata med mig.
Helgen har varit galen, med Musik Direkt, efterfesten, en misshandlad vän och ett frenetiskt socialiserande med diverse människor.
På söndagen orkade jag helt enkelt inte, utan stängde som i protest in mig i badrummet, och låg i badkaret och kollade på Disney-filmen Herkules.
Jag är trött på falska människor, less på skolan och frustrerad över mig själv.
Men jag mår faktiskt riktigt bra också.
Jag testade en sak igår, när jag var nyvaken, hungrig och allmänt "ur-vägen-jag-ska-fram";
Jag log. Jag höll leendet hela vägen till affären, inne i affären, i kassan och sen hem igen. Vilka blickar jag fick,
speciellt från kassörskan. Folk ler för lite nuförtiden. Folk är allmänt oglada också, men det förstår jag iofs.
Petra är rolig.
Jag har testat att säga hej till främlingar. Förvånansvärt många hälsar inte tillbaka.
Tack.
Jag sitter ensam i lägenheten, och envisas med att inte gå och lägga mig trots att jag är så trött.
Imorgon är det temadag på skolan; Normen Skaver.
Och jag ska vara där, med mitt arbete, och hoppas att någon vågar prata med mig.
Helgen har varit galen, med Musik Direkt, efterfesten, en misshandlad vän och ett frenetiskt socialiserande med diverse människor.
På söndagen orkade jag helt enkelt inte, utan stängde som i protest in mig i badrummet, och låg i badkaret och kollade på Disney-filmen Herkules.
Jag är trött på falska människor, less på skolan och frustrerad över mig själv.
Men jag mår faktiskt riktigt bra också.
Jag testade en sak igår, när jag var nyvaken, hungrig och allmänt "ur-vägen-jag-ska-fram";
Jag log. Jag höll leendet hela vägen till affären, inne i affären, i kassan och sen hem igen. Vilka blickar jag fick,
speciellt från kassörskan. Folk ler för lite nuförtiden. Folk är allmänt oglada också, men det förstår jag iofs.
Petra är rolig.
Jag har testat att säga hej till främlingar. Förvånansvärt många hälsar inte tillbaka.
