NuclearAnton

Det var en stund sedan jag skrev sist. Inte för att jag inte har velat, utan för att jag inte har haft något att skriva om.
Det är inte sant. Jag Har haft en hel del att skriva om. Men jag har inte velat.

Kom nyss hem från ett helt sinnesjuk vecka i Stockholm. Mitt huvud-uppdrag där var att framför en jury på Fryshuset visa
att jag faktiskt kan sjunga. Till en början så var jag tveksam till att åka, men nu ångrar jag det verkligen inte.

När jag satt där i den svarta lädersoffan, ensam för att jag var sist ut, och med ansiktet begravet i händerna, så påmindes jag om vad som hade fått mig att hamna där.
Jag gick igenom texterna i huvudet, och tog ett djupt andetag för att få benen att sluta skaka.
Jag älskar det jag gör.

Mitt namn ropas upp, och korridoren fram till salen är väldigt lång. Jag kliver in och hälsar på gruppen.
Det är över på ett ögonblick.
När jag har lämnat rummet tar jag ännu ett djupt andetag. Och jag kan inte sluta att le.
Jag gick inte vidare. Men det gör inget. Att vara en av de 25 som blev kallade till audition, av totalt 160 (!) sökande sångare är det enda jag behövde få bekräftat just nu.

Med det kapitlet skrivet så återvänder jag till verkligheten. Men jag har fortfarande drömmar, och vilka de är
ska jag försöka berätta för dig.