NuclearAnton

Skrev en låt alldeles nyss. Började improvisera på piano med inspelningsknappen påslagen.
Var riktigt spännande att sjunga på svenska, men även jävligt skrämmande.
Allt blev så mycket mer påtagligt.

Pianot är en enda tagning, oredigerad.
Sången spelade jag in 4 gånger, och improviserade en ny text varje gång.
Jag plockade de bitar som passade bäst ihop, och sen hade jag en låt.
"Spöke"

Lyssna gärna (Du kanske gör det nu ,ofrivilligt tack vare mediaspelaren. I sådana fall gick min mästerliga plan i lås, mohaha!)

Skriv gärna en rad om du tycker om den, eller om jag borde sluta på heltid med svenskan.

Vilken helg.

När jag var liten var det så mycket lättare att ha en perfekt dag. Eller årets bästa dag. Eller sitt livs bästa dag.
Det räckte med så lite.
Henriks mamma hade bakat bullar under tiden vi var i skolan. En perfekt dag.
Fröken ramlade av någon anledning av stolen när hon skulle sätta sig. Årets bästa dag.
Tjejen man var så otroligt förälskad i svarade ja, när man äntligen vågade fråga om hon ville bli ihop. Sitt livs bästa dag.

Den här helgen var inte perfekt. Men det var bland det närmaste jag har kommit på snart 3 år.
Födelsedagsfest, filmkväll och ännu en söndag. Men en bra söndag.
Festen var galen. Galen på ett bra sätt.
Filmkvällen var sjukt dålig. Dålig på ett bra sätt.
Söndagen var en söndag. Söndag på ett bra sätt.

Nu sitter jag i vemdalen. Eller Vemhålet, som andra skulle ha sagt.
Det är tokigt kallt i det här huset när det har fått stå obemannat för en tid.
Sitter och spelar simpsons-avsnitt i bakgrunden, för sällskapets skull. Måste ta en paus från skrivandet mellan meningarna, för att värma händerna.
Väntar mest på att min kära far ska komma hem från östersund. Imorgon kommer björnen Baloo från Uppsala. Det blir fint.

Igår så ringde någon mig kl. 22. Mitt hjärta hoppade till, men sen såg jag att det var okänt nummer. När jag svarade så presenterade mannen i andra sidan luren sig som Pekka. Min tatueringstid är inställd. Helvete också.
Men jag har trots allt väntat i snart 4 år, jag kan vänta en stund till.
Helvete.

Men helgen var fin.
Söndagen var fin.
DU är fin.

Måndag, 13/10.

Helgen var rätt schysst faktiskt. I stort sett det enda jag gjorde var att se på skräckfilmer och övningsköra.
Lillasyster var hemma i helgen, hon var största anledningen till att jag åkte hem alls.
Det är grymt skönt att det börjar gå åt rätt håll, känns som att börja vakna ur en oerhört lång, skräckinjagande mardröm.

Övningskörningen går som en dans, svettigt och lite osäkert men sjukt roligt.
Ärligt talat så tror jag att jag är rätt bra på det, men det är väl upp till bevis när man väl får en lärares åsikt.
Men körkort skulle ju vara rätt fint, kände jag.

Skolan idag var snabb och smärtfri. Spenderade morgonen med att se filmen "Gilbert Grape", har sett den förr, men den är ju alltid bra. Vid lunchen (eller snarare utfödningen, ett primitivt sinneslag gäller inom skolmatsalens väggar) gällde det vanliga; Köra ned så mycket mat i halsen man hinner innan den värsta hungern försvinner, och man börjar känna smaken.
Visst visst, "vi har det så bra i sverige, var glad för det ni har fått!", men nog finns det rum för förbättring alltid. Och det är rätt stort.. Det som återstod av dagen var Etik och Livsfrågor, där vi diskuterade manlighet och kvinnlighet, och fick order om att anteckna så många ord för tjej/kvinna som vi kunde.
57 ord. Mestadelen negativa, tyvärr.
Nästa gång blir det kille/man, och jag tror redan nu att vi knappt kommer att få ner hälften så många ord.

Nu har är det ett nytt band som gäller förresten, så håll utkik efter det.
Det blev ihopsatt i helgen, och kompletterat idag, så något bandnamn har ännu inte kommit på fråga, men när det gör det så lovar jag att uppdatera er allihopa (*host*alla 2*host*).

Banduppsättningen ser hittills ut såhär:

Jag: Sång (och komp på piano och gitarr om det behövs)
John Andersson, från Nuclear Hangover: Bas, gitarr
Johan Karlsson: Trummor
Simon Ferm: Piano (komp på gitarr vid tillfälle)

Förhoppningsvis sätter vi igång lagom till fortkommande vecka.

Cherio, miss sophie!

Hej.

Klockan är nu 01.31, den 12 Oktober 2008.
Fick en väldigt konstig känsla. Det var som att de senaste 3 åren av mitt liv precis uppdaterades.
Det var jävligt överväldigande, så mycket blev sig aldrig mer likt under dessa 3 år, men ändå ser det helt annorlunda ut idag.
Om personen jag var då hade träffat den jag är idag, och sett vad som skulle hända, så skulle jag utan att tveka slagit ner mitt nutida jag, och kanske även sparkat ett par gånger.
Men efteråt skulle jag klappat mig på ryggen, och sagt att det är okej. Jag kunde ju inte veta.
Jag kunde inte veta.

Hade en fantastisk dröm senaste natten.
Jag drömde att jag föll ner mot Jorden, utan att veta hur jag från första början hade lämnat den. Under fallet såg jag hur kontinentalplattorna flyttade sig, berg exploderade i stora, vita explosioner, och moln flyttade sig med enorm hastighet under mig.
Jag föll snabbare och snabbare.
Jag kraschade med ryggen först genom en glasruta. Med splittror av blodigt glas som täckte hela ryggtavlan, och rev upp den blå skjortan jag var iklädd, så drog Jorden mig nedåt. Jorden var en person, ett medvetande, som ville att jag skulle komma hem igen. Jag visste som sagt inte att jag ens hade lämnat den. Men nu var jag maktlös.

Min hastighet växte, och helt plötsligt fattade jag eld.
Som ett inferno av brinnande glassplitter skar jag genom molnen, och satte eld på vartenda ett på vägen ned.
Hela himlavalvet stod i lågor. Blodröda, skoningslösa lågor.

Vid nedslaget grävde jag mig flera meter ned i jordskorpan. Jag blev liggandes, med blicken upp mot havet av brinnande moln, med all luft försvunnen från lungorna.
Eldhavet skingrades, och blottade en klarblå atmosfär bakom den brinnande ridån.
En ny akt skulle precis påbörjas.

Med ett gaspande andetag fylldes mina lungor av den klara luften. Jag drog mig själv upp ur min egen krater.
Glassplittret låg kvar, tillsammans med det som återstod av mina svartbrända kläder.
Jag kände mig annorlunda. Lätt men stabil. Ung men mogen. Öppensinnad men vis. Allt på samma gång.
Luften kändes ny. Tankarna kändes nya. Mina ögon kände igen allt, men såg det på ett annat sätt.
På ett nytt sätt.
Jag kände mig ny.

Jag hade överlevt.

Eller hade jag?

Det här var inte lätt. Har suttit framför skärmen och stirrat mig blind på inläggets titel i ett bra tag nu.
Jag vet vad den betyder, men att översätta det till ord var något helt annat.
Ett exempel är om någon frågar mig vad jag vill syssla med när jag blir äldre. Då svarar jag: "Jag vill bli en pirat. Nej, men helt ärligt så vill jag syssla med musik."
Men helt ärligt så vill jag bli en pirat, en sådan som man ser i filmerna. Men det är mer accepterat att vilja bli musiker, så därför säger jag; "Nej, men helt ärligt...".
Missförstå mig inte, musiker vill jag bli av hela mitt hjärta, och kommer att syssla med musik så länge jag kan.
Men jag är oärligt ärlig när jag säger att jag "helt ärligt vill syssla med musik."
Ni kan tycka att det var ett barnsligt exempel, men där var jag ärligt ärlig.

Ungefär så ser mitt liv ut idag. Jag lever som en oärligt ärlig människa, och tillåter mig själv att bara vara ärlig i viss utsträckning. Och tyvärr så tror jag att många fler gör det också. Och jag tror att fallen kan vara många;

"Helt ärligt så vill jag prioritera skolan först."
"Jag är helt ärligt inte bisexuell."
"Helt ärligt så kan jag ju inte hata min mamma."
"Jag är kär i honom/henne, ärligt."

I vissa fall fungerar det att leva så, men i längden är det självdestruktivt.
Om ni tycker att jag är helt ute och cyklar så gör det inget. Jag sa ju faktiskt att det var svårt att översätta detta till ord.
Men jag var i alla fall ärlig.

"En söndag kommer alltid att vara en söndag, oavsett var, när och hur du är"

Ännu en helg ligger bakom oss, en helg som många av oss inte kommer ihåg, aldrig kommer att glömma, den lyckligaste helgen i våra liv, eller den värsta. Personligen var detta ingen av de ovanstående, det är en helg som jag idag kommer ihåg, men om ett år så har den aldrig hänt. Då har jag glömt bort den.

Fredagen kom och gick utan att lämna spår efter sig, såg en film med Niklas som sällskap, som heter "The Rocker", med Rainn Wilson. Jag gillade den verkligen, och kunde nästan relatera till den.
Jag fattar inte att jag spenderade två timmar sittandes framför datorn bara för att bestämma mig för vilken film jag skulle se. Jag är värdelös på att ta mig tid att se film, så när jag väl gör det är jag alldeles för kräsen.
Det är många filmer som jag "skandalöst" ännu inte har sett, t.ex:

*Fight Club
*Seven
*Pulp Fiction
*Star Wars-filmerna
*Gudfadern-triologin

Det finns många fler, men jag stannar där. Dessa filmer har blivit någon slags tabu för mig, då många hetsar mig att se dem, vilket får motsatt effekt. Jag undviker istället just dessa filmer, och letar efter ursäkter att inte se dem.
Men jag vill istället tro att jag har sett många filmer som andra kanske inte har sett. Det funkar för mig, så då fortsätter jag att tro det.

Lördagen var lite intressant, men verkligen inte minnesvärd på något sätt. På förmiddagen kom David över, och när även Simon anslöt sig så traskade vi över till Sporthallen. Det kändes lite antiklimax att gå över skolans mark på en lördag, och regnet i ansiktet gjorde inte det hela mycket bättre. Men lyckligtvis var det inte på tal om någon helgskola, utan en skivmarknad. Inträdet låg på 20:-, vilket jag tyckte kändes sniket för en tillställning som bestod av 10 män i sina bästa år som tydligen aldrig mer kommer att lyssna på musik, utan säljer ut hela sin samling. I en skolmatsal!
Mycket av det som fanns där var inte alls min melodi, men omslagen var i alla fall provocerande och intressanta.
Skivan som pryddes av två halvnakna män, grovhånglandes i ett badkar var inte något jag stolt skulle ha i min samling, oavsett hur skivan lät. Så viss sympati hade jag med försäljaren på den punkten.
Inga fynd, förutom skivan "Psalms Of Extinction" med Pain, som jag upprepade gånger har smekt och tafsat på, på den tiden skivhörnan inte var en affär fylld med.. Ingenting.
Hatar att de lägger ned.

Kvällen. Jag inledde helt ärligt kvällen med att säga:
"Jag är rätt säker på att det här kommer att bli en konstig kväll."
Jag var med och räddade en hel galax från slemmiga oinbjudna gäster, lekte manhattan-bartender, berättade om mina äventyr som gammal sjöbjörn, med en intygande majspipa i handen, träffade glädjeflickor, agerade chefskock, och undervisade i zombie-slakt.
"Det här blev en konstig kväll, eller hur..?"

Min mage påminde mig nyss om att man måste äta, även på söndagar. Vart den har greppat så många svordomar vet jag inte, men uttalet kan man ifrågasätta.

Jag vill bara säga att jag saknar dig också, men vissa gånger klarar jag inte av det.

Slå hjärtat, slå.

Kom hem från England i Måndags. Bodde med världens trevligaste kille, Tom Joyce. Trodde aldrig att jag skulle ha så kul med honom som jag hade. Trots surfingen, klättringen och York så var det roligaste med hela resan att umgås med honom, hans vänner, och mina vänner.
Förhoppningsvis kommer han hit om ett halvår, det ser jag fram emot.

Nu har processen börjat igen; Prioritera, rensa och sortera, nu har jag inte så många kvar vare sig i telefonboken eller kontaktlistan på msn. Men det här är första gången så många har rensats bort på samma gång, känns tungt.

Dagen har varit ganska konstig, men ändå inte. Imorse var jag så trött att jag spenderade 90% av engelskalektionen åt att försöka fundera ut ett sätt att ta mig därifrån på smidigast sätt, innan jag föll av stolen av trötthet. När jag äntligen kom på en trovärdig ursäkt hade de flesta redan lämnat klassrummet. Men men, jag sparar den till någon annan gång!
Fysiken var ganska smärtfri idag, Anders Lärare var på sitt bästa flum-humör.
Uppgifterna vi skulle göra gick till en början som smort. Jag kunde varenda en. Men sen insåg jag att jag omedvetet hade suttit och läst svaren i facit innan vi började arbeta, för att fördriva tid antar jag.

Fredag är en projektarbetes-dag. Vi får en fet lektion tillägnad just detta, som utav en tillfällighet råkar ligga sist på schemat, i slutet av veckan. Så ingen verkar ha något alls emot denna långa, obemmanade lektion där man får arbeta vart man vill, hur man vill och med vem man vill.
Jag sitter på Tingshuset halva fredagarna, och klottrar i en bok med blommor på omslaget, med musik i öronen och kaffe i strupen. Eller var det tvärtom?
Idag bestämde jag träff med Hannah, och den normala musiken i öronen ersattes med en väldigt givande diskussion om; Vilken tillfällighet! Sex! Som "råkar" vara temat för mitt projekt. Tack för råden, sällskapet och hjälpen Hannah!

Nu ser vi hur fredagkväll fortskrider.

"I'm in the luggage compartment. Bring me food..... And women." - Tom Joyce, i ett försök att ta sig till Sverige.