NuclearAnton

Hade en fantastisk dröm senaste natten.
Jag drömde att jag föll ner mot Jorden, utan att veta hur jag från första början hade lämnat den. Under fallet såg jag hur kontinentalplattorna flyttade sig, berg exploderade i stora, vita explosioner, och moln flyttade sig med enorm hastighet under mig.
Jag föll snabbare och snabbare.
Jag kraschade med ryggen först genom en glasruta. Med splittror av blodigt glas som täckte hela ryggtavlan, och rev upp den blå skjortan jag var iklädd, så drog Jorden mig nedåt. Jorden var en person, ett medvetande, som ville att jag skulle komma hem igen. Jag visste som sagt inte att jag ens hade lämnat den. Men nu var jag maktlös.

Min hastighet växte, och helt plötsligt fattade jag eld.
Som ett inferno av brinnande glassplitter skar jag genom molnen, och satte eld på vartenda ett på vägen ned.
Hela himlavalvet stod i lågor. Blodröda, skoningslösa lågor.

Vid nedslaget grävde jag mig flera meter ned i jordskorpan. Jag blev liggandes, med blicken upp mot havet av brinnande moln, med all luft försvunnen från lungorna.
Eldhavet skingrades, och blottade en klarblå atmosfär bakom den brinnande ridån.
En ny akt skulle precis påbörjas.

Med ett gaspande andetag fylldes mina lungor av den klara luften. Jag drog mig själv upp ur min egen krater.
Glassplittret låg kvar, tillsammans med det som återstod av mina svartbrända kläder.
Jag kände mig annorlunda. Lätt men stabil. Ung men mogen. Öppensinnad men vis. Allt på samma gång.
Luften kändes ny. Tankarna kändes nya. Mina ögon kände igen allt, men såg det på ett annat sätt.
På ett nytt sätt.
Jag kände mig ny.

Jag hade överlevt.

Eller hade jag?