Situation Kanon
Idag är det onsdag.
Det har regnat hela dagen, från dugg till monsun, men alltid regn. Men glad är jag ändå. Jag gillar regn.
I morse åkte min kära mor tillbaka till Östersund, så idag har det bara varit Moa, Niklas och jag själv här i Hedeviken.
Brorsan är hemma i Vemdalen, och papps kommer (eller har han redan anlänt?) idag, så vi drar oss ditåt senare idag.
Blir nästan min sista sommarlovskväll hemma, eftersom vi åker till Uppsala imorgon, och sen lär jag nog hamna i Östersund lagom till skolans startskott avfyras.
Just nu är det monsun förresten.
Igår var en bra dag. På eftermiddagen åkte vi till Sveg (don't get ahead of me, people) och besökte en möbelaffär som kallades för "Oazen". Japp, med Z.
Det går till ungefär såhär att folk som vill bli av med möbler av olika slag sätter fast en prislapp på dem, och lämnar dem på "Oazen", med Z. Då kan folk, som vi t.e.x, åka dit och kolla på möbler av olika slag, och kanske hitta något intressant.
På "Oazen". Med Z.
Hursomhelst så fanns det en del fina saker, men även en del skrattretande möbler som får en att undra lite över den ursprunglige ägarens mentala tillstånd.
Eftersom jag har det lite tajt i ekonomin just nu (läs: Helt barskrapad, råttorna sitter och gråter i skafferiet), så blev det inga större inköp. Köpte två stycken sjalar för 5:-/st. Lånade pengar. ^^
Vi tog en snabb tur till Dollarstore, och där blev det heller inga inköp. Fick dock 5 par strumpor.
Great Success!
Eftersom magen verkade lära sig alltfler svordomar allteftersom dagen fortskred, så klev vi in på resturangen Knuten (som jag är säker skulle ha ett Z i namnet om det gick) och jagade mat.
Vi hittade några intet ont anande pizzor som vi anföll med djurisk instinkt.
Efter det var det dags för hemfärd.
Skolan börjar om 5 dagar, men det känns inte lika hemskt om man tänker på att Stockholms gymnasieelever redan sliter. Då känns det rent ut sagt som en bonus med dessa 5 dagar.
Det har regnat hela dagen, från dugg till monsun, men alltid regn. Men glad är jag ändå. Jag gillar regn.
I morse åkte min kära mor tillbaka till Östersund, så idag har det bara varit Moa, Niklas och jag själv här i Hedeviken.
Brorsan är hemma i Vemdalen, och papps kommer (eller har han redan anlänt?) idag, så vi drar oss ditåt senare idag.
Blir nästan min sista sommarlovskväll hemma, eftersom vi åker till Uppsala imorgon, och sen lär jag nog hamna i Östersund lagom till skolans startskott avfyras.
Just nu är det monsun förresten.
Igår var en bra dag. På eftermiddagen åkte vi till Sveg (don't get ahead of me, people) och besökte en möbelaffär som kallades för "Oazen". Japp, med Z.
Det går till ungefär såhär att folk som vill bli av med möbler av olika slag sätter fast en prislapp på dem, och lämnar dem på "Oazen", med Z. Då kan folk, som vi t.e.x, åka dit och kolla på möbler av olika slag, och kanske hitta något intressant.
På "Oazen". Med Z.
Hursomhelst så fanns det en del fina saker, men även en del skrattretande möbler som får en att undra lite över den ursprunglige ägarens mentala tillstånd.
Eftersom jag har det lite tajt i ekonomin just nu (läs: Helt barskrapad, råttorna sitter och gråter i skafferiet), så blev det inga större inköp. Köpte två stycken sjalar för 5:-/st. Lånade pengar. ^^
Vi tog en snabb tur till Dollarstore, och där blev det heller inga inköp. Fick dock 5 par strumpor.
Great Success!
Eftersom magen verkade lära sig alltfler svordomar allteftersom dagen fortskred, så klev vi in på resturangen Knuten (som jag är säker skulle ha ett Z i namnet om det gick) och jagade mat.
Vi hittade några intet ont anande pizzor som vi anföll med djurisk instinkt.
Efter det var det dags för hemfärd.
Skolan börjar om 5 dagar, men det känns inte lika hemskt om man tänker på att Stockholms gymnasieelever redan sliter. Då känns det rent ut sagt som en bonus med dessa 5 dagar.
Ett Liv I En Glaskula
9 dagar sen jag skrev sist nu. Men jag har inte varit hemma särskilt mycket de 9 dagarna.
Jag följde med Mor och Far till våran stuga vid oxsjön. För att nå den krävs det att man går en bra bit över fjället, och i stugan finns det varken elektricitet, täckning för mobiltelefoner eller rinnande vatten. Ett helt annat liv utan att ens behöva lämna länet.
Bläddrade igenom gästboken när vi kom fram. Det var 5 år sedan jag var där sist, kändes som en otroligt lång tid.
Jag var alltså 12 år senast.
Det var skönt att vara där och kunna släppa allt annat, inte ens kunna skicka ett sms om jag skulle ha velat.
Visserligen stannade vi inte särskilt länge om man jämför med tidigare gånger, men den lilla tiden gav en hel del.
De senaste dagarna har varit kontrollerat kaos, ibland har det även sträckt sig över mot okontrollerat.
Åka fram och tillbaka mellan olika platser, saker att göra, saker att hinna med och saker att inte hinna med.
Ett osynligt band mellan handen och mobiltelefonen som konstant gör sig påmint.
Igår kom jag hem från östersund, för att sedan jobba hela dagen. Min sista arbetsdag för denna sommar, en sorts stämpel på att sommarlovet nu är över. Efter jobbet stängde jag av telefonen för kvällen. Det gör jag sällan, men jag kände att det bara svämmade över. Så jag tog mig tid att se en film, läsa lite och bara slappna av.
Det var meningen att jag skulle ta 07.10-bussen in till Östersund i morse, för att senare åka hem klockan 16.00 samma dag. När klockan ringde 06.45 satt jag mig på sängkanten, tog ett djupt andetag och funderade.
Det kändes som att hjärtat slog långsammare för varje minut, och jag bestämde mig för att lägga ner.
Lägga ner den här livsstilen även om bara för ett tag.
Jag håller ju på att bränna ut mig innan skolan har börjat.
Skolan. Om exakt en vecka drar det igång. Jag har bestämt mig för att prioritera skolan högre denna termin, och se var det leder mig. Det innebar att jag behövde stå upp för mig själv och lägga en del saker åt sidan. Skala av vissa saker. Skala banan helt enkelt. Vissa håller fast vid skalet längre än andra, men i slutändan är det ändå bananen man vill åt, och då måste skalet ryka.
Satfläsk vad filosofiskt. ^^
Måste nämna söndagen jag hade i Östersund senast. Jag hatar söndagar. Hatar. Men den här var helt okej.
Jag fick en bild som jag sällan kommer att glömma.
Jag ligger på gräset i solen med stängda ögon, huvudet i någons knä. Jag hör fåglar, vatten och tåg.
När jag öppnar ögonen ser jag fåglar, vatten och tåg. Jag ser en enorm blå himmel, en liten stad som sträcker ut sig lite blygsamt. Jag ser två blå ögon.
Då insåg jag att jag nyss hade fångat ett helt liv i ett ögonblick. Ett liv som verkar overkligt, en saga.
Ett liv i en glaskula.
Jag oroar mig för att någon kommer att skaka om den snart.
När man skakar kommer snön.
Jag följde med Mor och Far till våran stuga vid oxsjön. För att nå den krävs det att man går en bra bit över fjället, och i stugan finns det varken elektricitet, täckning för mobiltelefoner eller rinnande vatten. Ett helt annat liv utan att ens behöva lämna länet.
Bläddrade igenom gästboken när vi kom fram. Det var 5 år sedan jag var där sist, kändes som en otroligt lång tid.
Jag var alltså 12 år senast.
Det var skönt att vara där och kunna släppa allt annat, inte ens kunna skicka ett sms om jag skulle ha velat.
Visserligen stannade vi inte särskilt länge om man jämför med tidigare gånger, men den lilla tiden gav en hel del.
De senaste dagarna har varit kontrollerat kaos, ibland har det även sträckt sig över mot okontrollerat.
Åka fram och tillbaka mellan olika platser, saker att göra, saker att hinna med och saker att inte hinna med.
Ett osynligt band mellan handen och mobiltelefonen som konstant gör sig påmint.
Igår kom jag hem från östersund, för att sedan jobba hela dagen. Min sista arbetsdag för denna sommar, en sorts stämpel på att sommarlovet nu är över. Efter jobbet stängde jag av telefonen för kvällen. Det gör jag sällan, men jag kände att det bara svämmade över. Så jag tog mig tid att se en film, läsa lite och bara slappna av.
Det var meningen att jag skulle ta 07.10-bussen in till Östersund i morse, för att senare åka hem klockan 16.00 samma dag. När klockan ringde 06.45 satt jag mig på sängkanten, tog ett djupt andetag och funderade.
Det kändes som att hjärtat slog långsammare för varje minut, och jag bestämde mig för att lägga ner.
Lägga ner den här livsstilen även om bara för ett tag.
Jag håller ju på att bränna ut mig innan skolan har börjat.
Skolan. Om exakt en vecka drar det igång. Jag har bestämt mig för att prioritera skolan högre denna termin, och se var det leder mig. Det innebar att jag behövde stå upp för mig själv och lägga en del saker åt sidan. Skala av vissa saker. Skala banan helt enkelt. Vissa håller fast vid skalet längre än andra, men i slutändan är det ändå bananen man vill åt, och då måste skalet ryka.
Satfläsk vad filosofiskt. ^^
Måste nämna söndagen jag hade i Östersund senast. Jag hatar söndagar. Hatar. Men den här var helt okej.
Jag fick en bild som jag sällan kommer att glömma.
Jag ligger på gräset i solen med stängda ögon, huvudet i någons knä. Jag hör fåglar, vatten och tåg.
När jag öppnar ögonen ser jag fåglar, vatten och tåg. Jag ser en enorm blå himmel, en liten stad som sträcker ut sig lite blygsamt. Jag ser två blå ögon.
Då insåg jag att jag nyss hade fångat ett helt liv i ett ögonblick. Ett liv som verkar overkligt, en saga.
Ett liv i en glaskula.
Jag oroar mig för att någon kommer att skaka om den snart.
När man skakar kommer snön.
Att Andas Långsamt
Senare blev lite senare än tänkt, tappade helt bort tidsuppfattningen.
Det blir så ibland, det tror jag alla vet. För mig händer det speciellt när jag börjar skriva en ny låt. Timmarna rasar förbi, och när jag lägger ifrån mig gitarren har 20 minuter blivit 200.
Men det är så det ska vara tycker jag, att kunna försvinna från jordens yta en stund är en gåva som bör vårdas ömt, och inte överses.
Söndag idag. Söndag, eviga söndag. Söndagar har som en slags melankolisk dimma som lägger sig över allt och alla, det känns verkligen ända in ihjärtat. Min teori är att även om vi inte hade kartlagt tiden, och levde utan klocka, kalender och veckodagar, så tror jag ändå att man skulle kunna säga när det är söndag. Det känns.
Jag gick och lade mig klockan 6 imorse, och steg upp vid 12. Det kändes sent just då, men nu när jag har det svartvitt på papper så märker jag att det faktiskt inte var så många timmar. Så en gäspning mitt i den här meningen är inte helt obefogad alltså.
Jag begav mig ner genom byn och fram till ica, både för att få luft i lungorna, och frukost i näven.
Jag förundras över människorna där, människorna här i vemdalen. Tiden har verkligen stått stilla dessa år.
Martin och bröderna Hallgren satt inne på biblioteket och ägnade större delen av dagen åt ett kortspel.
Jag brukade spela, men om det var jag som växte ifrån spelet eller spelet som växte ifrån mig vet jag inte. Jag bara sålde mina kort och slutade en dag, utan tvekan. Jag saknar gemenskapen som spelet förde med sig. Att vara del av något.
Jag och min far begav oss till Fallet idag. Jag ville se hur det ser ut, jämfört med mina minnen från många år tillbaka.
Det var mindre än jag kom ihåg det. Mycket mindre. I mitt minne så stod klippan hög som ett hus, med ett helt hav forsandes nerför kanten. Vi befann oss mitt i en svart, enligt historierna bottenlös lagun , och bakom väggen av vatten fanns en grotta fylld av mysterium.
Det var vackert, men ett helt hav var det inte. Bottenlöst var det inte. Mystiskt? Det var det faktiskt fortfarande. Som att ta del av en saga som man vet inte är sann, men i hemlighet undrar man ändå. Den svarta lagunen blinkandes mot en, som ett stort, svart öga. Finns det någon som ser tillbaka mot en på andra sidan? Vem vet?
Jag, Andreas och Simon har planer på att slå upp läger vid fallet, för en natt eller två. Hoppas det blir av.
Jag pratade med Andreas idag, han hade varit ensam hemma i snart en vecka nu, och var "aningen" rastlös ^^
Han pratade om att han satt där i sitt transsylvanska slott och spelade orgel, väntandes på att någon lyckligt ovetande skulle kliva in genom porten. Han frågade med jämna mellanrum om han höll på att förlora sitt förstånd, och jag försäkrade honom gång på gång att det var "nog ingen fara".
Kan ha varit en vit lögn nu när jag tänker efter.
Det blir så ibland, det tror jag alla vet. För mig händer det speciellt när jag börjar skriva en ny låt. Timmarna rasar förbi, och när jag lägger ifrån mig gitarren har 20 minuter blivit 200.
Men det är så det ska vara tycker jag, att kunna försvinna från jordens yta en stund är en gåva som bör vårdas ömt, och inte överses.
Söndag idag. Söndag, eviga söndag. Söndagar har som en slags melankolisk dimma som lägger sig över allt och alla, det känns verkligen ända in ihjärtat. Min teori är att även om vi inte hade kartlagt tiden, och levde utan klocka, kalender och veckodagar, så tror jag ändå att man skulle kunna säga när det är söndag. Det känns.
Jag gick och lade mig klockan 6 imorse, och steg upp vid 12. Det kändes sent just då, men nu när jag har det svartvitt på papper så märker jag att det faktiskt inte var så många timmar. Så en gäspning mitt i den här meningen är inte helt obefogad alltså.
Jag begav mig ner genom byn och fram till ica, både för att få luft i lungorna, och frukost i näven.
Jag förundras över människorna där, människorna här i vemdalen. Tiden har verkligen stått stilla dessa år.
Martin och bröderna Hallgren satt inne på biblioteket och ägnade större delen av dagen åt ett kortspel.
Jag brukade spela, men om det var jag som växte ifrån spelet eller spelet som växte ifrån mig vet jag inte. Jag bara sålde mina kort och slutade en dag, utan tvekan. Jag saknar gemenskapen som spelet förde med sig. Att vara del av något.
Jag och min far begav oss till Fallet idag. Jag ville se hur det ser ut, jämfört med mina minnen från många år tillbaka.
Det var mindre än jag kom ihåg det. Mycket mindre. I mitt minne så stod klippan hög som ett hus, med ett helt hav forsandes nerför kanten. Vi befann oss mitt i en svart, enligt historierna bottenlös lagun , och bakom väggen av vatten fanns en grotta fylld av mysterium.
Det var vackert, men ett helt hav var det inte. Bottenlöst var det inte. Mystiskt? Det var det faktiskt fortfarande. Som att ta del av en saga som man vet inte är sann, men i hemlighet undrar man ändå. Den svarta lagunen blinkandes mot en, som ett stort, svart öga. Finns det någon som ser tillbaka mot en på andra sidan? Vem vet?
Jag, Andreas och Simon har planer på att slå upp läger vid fallet, för en natt eller två. Hoppas det blir av.
Jag pratade med Andreas idag, han hade varit ensam hemma i snart en vecka nu, och var "aningen" rastlös ^^
Han pratade om att han satt där i sitt transsylvanska slott och spelade orgel, väntandes på att någon lyckligt ovetande skulle kliva in genom porten. Han frågade med jämna mellanrum om han höll på att förlora sitt förstånd, och jag försäkrade honom gång på gång att det var "nog ingen fara".
Kan ha varit en vit lögn nu när jag tänker efter.
Mina Händer Skakar
Lördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördag.
Såg en film igår, "Dan In Real Life". Verkligen jättebra, var helt inbiten i den. Så den rekommenderas starkt.
De senaste dagarna har gått ganska långsamt, det känns som att livet går långsammare för varje timme.
Dagen har varit relativt händelselös, snurrat runt lite ute i byn, och även varit på middag hos släktingar.
Är ensam hemma nu, de andra skulle ut, men jag kände inte för det.
Ska fortsätta senare, har just inget att skriva.
Såg en film igår, "Dan In Real Life". Verkligen jättebra, var helt inbiten i den. Så den rekommenderas starkt.
De senaste dagarna har gått ganska långsamt, det känns som att livet går långsammare för varje timme.
Dagen har varit relativt händelselös, snurrat runt lite ute i byn, och även varit på middag hos släktingar.
Är ensam hemma nu, de andra skulle ut, men jag kände inte för det.
Ska fortsätta senare, har just inget att skriva.
Spelar Du Spelet?
"Kan du så kan jag."
Ett uttryck som i rättvisans namn borde stämma, men inte alltid är det så enkelt.
Jag tror alla någon gång (troligtvis fler än så) har haft känslan; "Varför, varför, varför kan han/hon men inte jag?"
Känslan övergår till något mörkare, och snart är tanken istället; "Om jag kunde det skulle jag använda det så mycket bättre än den personen. Han/hon vet inte vad den har.."
Avundet kan övergå till avsky; "Han/hon förtjänar det inte. Jag fattar inte vad folk ser, men ser de inte hur otroligt falsk personen är?"
Allt detta är självdestruktiva tankar, och det enda man egentligen åstakommer med dem är att krympa sig själv och sin egen värld. Jag har tränat lite på att vända sådana tankar när de väl börjar ta form.
Ett exempel är sången. Jag har växt upp (och växer fortfarande, för den delen) med fantastiska sångare i hörlurarna, och den dagen jag bestämde mig för att börja sjunga var, nu 3 år senare mitt livs bästa beslut, men då, just den dagen, var det mitt livs största besvikelse. Jag lät ju inte alls som de sångare jag idoliserade och såg upp till. Deras sång lät som en skänk från ovan (eller från nedanför, om man ska vara korrekt i metalvärlden ;), medan min s.k. sång lät som en asiatisk skolflicka i plågor.
Jag började tänka mörka tankar om mina annars så stora förebilder; "Jag skulle använda den rösten bättre, jag skulle spela in fler skivor, de föddes säkert med den rösten, och det gjorde inte jag."
Mörka stunder.
Men så småningom så började jag vända tankarna. Jag intalade mig själv att min röst är unik, och ingen annan sjunger som jag gör. Vilket var sant.
Jag började öva, läsa och experimentera, och för varje litet framsteg jag gjorde steg mitt musikaliska självförtroende.
Vändpunkten för mig kom nog när jag kom över en inspelning med bandet Edguy, när de var blott 15 år. Deras sångare och frontman Tobias Sammet, var, är och kommer nog alltid att vara en av mina största förebilder. Och här hade jag plötsligt beviset i mina händer. "Föddes han med den rösten, med den tekniken, den förmågan?"
Jag satte igång skivan, och lyssnade förväntansfullt. Eftersom han då var i samma ålder som jag var just då, skulle jag kunna jämföra ganska exakt.
Jag blev helt hänförd. Man hörde att det var honom, väldigt karaktäristisk röst. Men han lät skit, rent ut sagt. Jämfört med dagens Tobias Sammet lät han helt fruktansvärt. Och det menar jag inte osm en förolämpning mot honom, snarare berömmer jag honom verkligen för att ha kunnats utveckla sig själv så mycket.
Och jag kunde helt ärligt, trots att jag starkt ogillade min egen röst, säga att jag faktiskt var bättre än honom, när vi var i samma ålder. Vändpunkten.
Det fick mig att börja jobba hårdare, och fungerar fortfarande som en motivation.
Detta blev lite långdraget, men det jag ville säga var att man vinner ingenting på avundsjuka eller negativ jämförelse.
Klichén stämmer; alla är unika, och har något annorlunda att bidra med.
Ett uttryck som i rättvisans namn borde stämma, men inte alltid är det så enkelt.
Jag tror alla någon gång (troligtvis fler än så) har haft känslan; "Varför, varför, varför kan han/hon men inte jag?"
Känslan övergår till något mörkare, och snart är tanken istället; "Om jag kunde det skulle jag använda det så mycket bättre än den personen. Han/hon vet inte vad den har.."
Avundet kan övergå till avsky; "Han/hon förtjänar det inte. Jag fattar inte vad folk ser, men ser de inte hur otroligt falsk personen är?"
Allt detta är självdestruktiva tankar, och det enda man egentligen åstakommer med dem är att krympa sig själv och sin egen värld. Jag har tränat lite på att vända sådana tankar när de väl börjar ta form.
Ett exempel är sången. Jag har växt upp (och växer fortfarande, för den delen) med fantastiska sångare i hörlurarna, och den dagen jag bestämde mig för att börja sjunga var, nu 3 år senare mitt livs bästa beslut, men då, just den dagen, var det mitt livs största besvikelse. Jag lät ju inte alls som de sångare jag idoliserade och såg upp till. Deras sång lät som en skänk från ovan (eller från nedanför, om man ska vara korrekt i metalvärlden ;), medan min s.k. sång lät som en asiatisk skolflicka i plågor.
Jag började tänka mörka tankar om mina annars så stora förebilder; "Jag skulle använda den rösten bättre, jag skulle spela in fler skivor, de föddes säkert med den rösten, och det gjorde inte jag."
Mörka stunder.
Men så småningom så började jag vända tankarna. Jag intalade mig själv att min röst är unik, och ingen annan sjunger som jag gör. Vilket var sant.
Jag började öva, läsa och experimentera, och för varje litet framsteg jag gjorde steg mitt musikaliska självförtroende.
Vändpunkten för mig kom nog när jag kom över en inspelning med bandet Edguy, när de var blott 15 år. Deras sångare och frontman Tobias Sammet, var, är och kommer nog alltid att vara en av mina största förebilder. Och här hade jag plötsligt beviset i mina händer. "Föddes han med den rösten, med den tekniken, den förmågan?"
Jag satte igång skivan, och lyssnade förväntansfullt. Eftersom han då var i samma ålder som jag var just då, skulle jag kunna jämföra ganska exakt.
Jag blev helt hänförd. Man hörde att det var honom, väldigt karaktäristisk röst. Men han lät skit, rent ut sagt. Jämfört med dagens Tobias Sammet lät han helt fruktansvärt. Och det menar jag inte osm en förolämpning mot honom, snarare berömmer jag honom verkligen för att ha kunnats utveckla sig själv så mycket.
Och jag kunde helt ärligt, trots att jag starkt ogillade min egen röst, säga att jag faktiskt var bättre än honom, när vi var i samma ålder. Vändpunkten.
Det fick mig att börja jobba hårdare, och fungerar fortfarande som en motivation.
Detta blev lite långdraget, men det jag ville säga var att man vinner ingenting på avundsjuka eller negativ jämförelse.
Klichén stämmer; alla är unika, och har något annorlunda att bidra med.
Nuclear(Anton) Meltdown at sight
Det är ett mirakel att min kropp fortfarande fungerar. Att den inte har imploderat.
Jag har varit en vandrande härdsmälta idag.
Någon som har sett vad som händer om man blandar Mentos och Cola Cola?
Det skulle nog ha kunnat hänt med mig idag ^^
Här är grejen:
Jag har inte sovit särskilt mycket på senaste tiden, inga kopiösa mängder om man säger så. Trodde därför att gårdagens läggningsdags skulle bli en bit kaka (fritt översatt från engelskans ack så klämkäcka uttryck).
Klockan passerade 00:00. Ingen John Blund än så länge.
01:00; Började se på Heroes, nördigt spännande serie detta!
02:00; Still going strong!
03:00; "Ah shiet, upp om 3 ½ timme.. Dags att kasta in ze towel".
04:00; "haha, jag kommer att vara astrött imorgon.. Snälla SOV!"
05:00; "Detta är ju löjligt, bussen går om 2 (!) timmar.."
06:00; "Ska jag verkligen åka? Folk brukar bli skrämda av zombies som vandrar stan.."
06:10; "vad ska jag göra om jag stannar hemma då?"
06:11; "Duh. sova!"
06:20; "Shit, jag kan vicka på lilltårna!"
06:25; "De är ju helcrazy, de där små!"
06:30; "Har jag alltid kunnat det?"
06:35; "Hmm, personerna i Heroes upptäcker ju sina krafter ett tag in i livet.."
06:36; *Flämt!*
06:38; *Försöker spränga ett fönster med tå-telekinesi
06:40; "Min superkraft suger ju..."
06:45; "I will only use these powers to help those in need!"
06:46; "Me, myself & I.."
06:50; "Ska jag åka eller inte...?"
07:10; *sitter på bussen*
Väl på bussen så försökte jag fånga en stunds sömn. Jag placerar mig själv strategiskt långt bak i bussen för att få bästa möjliga chanser till lite tid med mig och farbror Blund.
Helt plötsligt, utan förvarning, dyker det upp en marschtåg av fnittrande flickor som stampar bakåt i bussen.
Jag är omringad. Vart jag än vänder mig så möts jag av hårspray och glaskrossande fnitter. En stadsresa för dessa damer är uppenbarligen ingen vardag, åhnej. De planerar ljudligt och excentriskt vartenda drag i deras shopping-relaterade anfallsplan.
I ett desperat försök att dämpa dem, och möjligtvis vinna några pluspoäng (de är ju trots allt flickor) så fejkar jag ett telefonsamtal mellan mig, den stigande underdog-rockstjärnan, och min krävande producent som vill tvinga mig in i studion så fort som möjligt. Samtalet gav mig absolut ingenting, och jag blev dessutom besviken efter att jag i stridens hetta sade åt min manager att ringa upp mig när han åtminstone har fixat mig en duglig gura, och han aldrig ringde.
Var mitt studio-kontrakt i rännstenen på grund av min arroganta, men ack så charmiga attityd? Stay tuned!
Hursomhelst, dagen spendare jag på BUP, sjukhuset och stan. Det var lite kämpigt på sjukhuset idag, men lillasyster kämpar på.
Hannahs närvaro förgyllde min dag i staden, hon är verkligen något alldeles extra. Och av hennes leende att döma så var tågluffen runt Italien lyckad. Hon ska dessutom agera personlig frisör nästa vecka, vilket jag ser fram emot. Hon vet vad hon gör.
En kram från dig får allt att försvinna för ett ögonblick.
Jag har varit en vandrande härdsmälta idag.
Någon som har sett vad som händer om man blandar Mentos och Cola Cola?
Det skulle nog ha kunnat hänt med mig idag ^^
Här är grejen:
Jag har inte sovit särskilt mycket på senaste tiden, inga kopiösa mängder om man säger så. Trodde därför att gårdagens läggningsdags skulle bli en bit kaka (fritt översatt från engelskans ack så klämkäcka uttryck).
Klockan passerade 00:00. Ingen John Blund än så länge.
01:00; Började se på Heroes, nördigt spännande serie detta!
02:00; Still going strong!
03:00; "Ah shiet, upp om 3 ½ timme.. Dags att kasta in ze towel".
04:00; "haha, jag kommer att vara astrött imorgon.. Snälla SOV!"
05:00; "Detta är ju löjligt, bussen går om 2 (!) timmar.."
06:00; "Ska jag verkligen åka? Folk brukar bli skrämda av zombies som vandrar stan.."
06:10; "vad ska jag göra om jag stannar hemma då?"
06:11; "Duh. sova!"
06:20; "Shit, jag kan vicka på lilltårna!"
06:25; "De är ju helcrazy, de där små!"
06:30; "Har jag alltid kunnat det?"
06:35; "Hmm, personerna i Heroes upptäcker ju sina krafter ett tag in i livet.."
06:36; *Flämt!*
06:38; *Försöker spränga ett fönster med tå-telekinesi
06:40; "Min superkraft suger ju..."
06:45; "I will only use these powers to help those in need!"
06:46; "Me, myself & I.."
06:50; "Ska jag åka eller inte...?"
07:10; *sitter på bussen*
Väl på bussen så försökte jag fånga en stunds sömn. Jag placerar mig själv strategiskt långt bak i bussen för att få bästa möjliga chanser till lite tid med mig och farbror Blund.
Helt plötsligt, utan förvarning, dyker det upp en marschtåg av fnittrande flickor som stampar bakåt i bussen.
Jag är omringad. Vart jag än vänder mig så möts jag av hårspray och glaskrossande fnitter. En stadsresa för dessa damer är uppenbarligen ingen vardag, åhnej. De planerar ljudligt och excentriskt vartenda drag i deras shopping-relaterade anfallsplan.
I ett desperat försök att dämpa dem, och möjligtvis vinna några pluspoäng (de är ju trots allt flickor) så fejkar jag ett telefonsamtal mellan mig, den stigande underdog-rockstjärnan, och min krävande producent som vill tvinga mig in i studion så fort som möjligt. Samtalet gav mig absolut ingenting, och jag blev dessutom besviken efter att jag i stridens hetta sade åt min manager att ringa upp mig när han åtminstone har fixat mig en duglig gura, och han aldrig ringde.
Var mitt studio-kontrakt i rännstenen på grund av min arroganta, men ack så charmiga attityd? Stay tuned!
Hursomhelst, dagen spendare jag på BUP, sjukhuset och stan. Det var lite kämpigt på sjukhuset idag, men lillasyster kämpar på.
Hannahs närvaro förgyllde min dag i staden, hon är verkligen något alldeles extra. Och av hennes leende att döma så var tågluffen runt Italien lyckad. Hon ska dessutom agera personlig frisör nästa vecka, vilket jag ser fram emot. Hon vet vad hon gör.
En kram från dig får allt att försvinna för ett ögonblick.
Faceplant-City, Revisited
14:23.
Vaknade för en dryg halvtimme sedan, great success. Var så sömnbakis (och är fortfarande, för den delen) att jag oroade mig för att vakna. Men det var oundvikbart.
När jag ganska länge hade planerat att byta sovställning så skred jag äntligen till verket. Jag dunsar över på rygg och kände att jag landade på nåt.. vasst.
"Spikmatta?", kanske ni undrar. "En hink med glasssplitter?" kanske ni frågar er själva. Hihi, om det ändå vore så väl...
En nyvaken katt med surt morgonhumör. Tass + klo = Onajs.
men jag tog mig upp iaf, vilket kanske var tur ändå. Minuterna innan övervägde jag ju trots allt stanna kvar ett tag till, och ett av mina starkaste argument var:
"Det ska tydligen ändå vara en ny istid på G, och då vill man ju att sängen är uppvärmd, rite?"
Japps.
Satt och spelade BioShock så länge igår att mina ögon blev fyrkantiga. Hur ska jag säga det till mina päron nu då?
Och om jag vill använda linser, vart hittar jag fyrkantiga? Går det inte hål på dem i hörnen?
Hur rullar man med ögonen? Scary stuff.
Imorgon ska jag till östersund igen. Över dagen bara, denna gång. Jag måste säga att jag är less på Östersund nu, vilket känns lite oroväckande eftersom skolan börjar om 3 veckor, och då blir det Östersund 24/7. I stort sett iaf.
Börja 3:an känns också lite läskigt. Ett år kvar, och sen släpper de bomben på en.
- "Betala hyran till lägenheten? Du måste ju skaffa ett jobb!"
- "Försvann all elektricitet? Har du betalat elräkningen?"
- "Ett skohorn är INTE en stekspade."
Mindblowing stuff.. Hur ska man kunna veta sånthär innan?
Men det går nog. Har inte planerat in några stora, livsavgörande drag inom närmsta året, så det gäller nog bara att luta sig tillbaka och njuta av showen.
Vaknade för en dryg halvtimme sedan, great success. Var så sömnbakis (och är fortfarande, för den delen) att jag oroade mig för att vakna. Men det var oundvikbart.
När jag ganska länge hade planerat att byta sovställning så skred jag äntligen till verket. Jag dunsar över på rygg och kände att jag landade på nåt.. vasst.
"Spikmatta?", kanske ni undrar. "En hink med glasssplitter?" kanske ni frågar er själva. Hihi, om det ändå vore så väl...
En nyvaken katt med surt morgonhumör. Tass + klo = Onajs.
men jag tog mig upp iaf, vilket kanske var tur ändå. Minuterna innan övervägde jag ju trots allt stanna kvar ett tag till, och ett av mina starkaste argument var:
"Det ska tydligen ändå vara en ny istid på G, och då vill man ju att sängen är uppvärmd, rite?"
Japps.
Satt och spelade BioShock så länge igår att mina ögon blev fyrkantiga. Hur ska jag säga det till mina päron nu då?
Och om jag vill använda linser, vart hittar jag fyrkantiga? Går det inte hål på dem i hörnen?
Hur rullar man med ögonen? Scary stuff.
Imorgon ska jag till östersund igen. Över dagen bara, denna gång. Jag måste säga att jag är less på Östersund nu, vilket känns lite oroväckande eftersom skolan börjar om 3 veckor, och då blir det Östersund 24/7. I stort sett iaf.
Börja 3:an känns också lite läskigt. Ett år kvar, och sen släpper de bomben på en.
- "Betala hyran till lägenheten? Du måste ju skaffa ett jobb!"
- "Försvann all elektricitet? Har du betalat elräkningen?"
- "Ett skohorn är INTE en stekspade."
Mindblowing stuff.. Hur ska man kunna veta sånthär innan?
Men det går nog. Har inte planerat in några stora, livsavgörande drag inom närmsta året, så det gäller nog bara att luta sig tillbaka och njuta av showen.
Astronauten och hans rymd
Klockan är 00:27 när jag börjar skriva nu. Är väldigt trött faktiskt, har sovit ca 2 timmar senaste dygnet, och det kändes när jag jobbade idag. Började spela in ett litet experiment, som heter "Cardiac Arrest", som ni (förhoppningsvis, om allt funkar) kan lyssna på, på den lilla musikspelaren till höger. Om ni trycker på posts-knappen på spelaren får ni upp en liten spellista.
Det är frigörande att ha startat en blogg igen, även om ingen läser den. ^^
I september ska jag till England. Jag längtar så otroligt mycket.
Vi kommer att bo mestadels i en liten stad som heter Scarborough, och enligt en jämnårig Scarborough-bo (haha, "bo-bo")
så var det enda positiva med stället att de inte kollade leg på den lokala puben. Funkar för mig!
Vi kommer att bo hos engelska familjer, det är läskigt, särskilt eftersom jag är allergisk mot familjer och dessa fruktansvärda familjemiddagar. Missförstå mig rätt, jag är inte så otrevlig som jag får det att låta. De är säkert underbart trevliga och tillmötesgående, men jag känner mig alltid obekväm och malplacerad i sådana sammanhang.
Vi kommer även att göra resor in till London och York, och besöka tågstationen från Harry Potter-filmerna, och även den beryktade "Diagongränden". Jag kommer att krossa näsan mot perrong 9 & 3/4.
Living the dream.
Nu ska jag skrämma livet ut mig själv och spela Bioshock ensam i mörkret.
Det får mig att tänka på ett citat från en väldigtvis.. eftertänksam.. SPECIELL karaktär:
"Don't cry for me, I'm already dead... *föjlt av en enorm rap*" - Barney Gumble
Det är frigörande att ha startat en blogg igen, även om ingen läser den. ^^
I september ska jag till England. Jag längtar så otroligt mycket.
Vi kommer att bo mestadels i en liten stad som heter Scarborough, och enligt en jämnårig Scarborough-bo (haha, "bo-bo")
så var det enda positiva med stället att de inte kollade leg på den lokala puben. Funkar för mig!
Vi kommer att bo hos engelska familjer, det är läskigt, särskilt eftersom jag är allergisk mot familjer och dessa fruktansvärda familjemiddagar. Missförstå mig rätt, jag är inte så otrevlig som jag får det att låta. De är säkert underbart trevliga och tillmötesgående, men jag känner mig alltid obekväm och malplacerad i sådana sammanhang.
Vi kommer även att göra resor in till London och York, och besöka tågstationen från Harry Potter-filmerna, och även den beryktade "Diagongränden". Jag kommer att krossa näsan mot perrong 9 & 3/4.
Living the dream.
Nu ska jag skrämma livet ut mig själv och spela Bioshock ensam i mörkret.
Det får mig att tänka på ett citat från en väldigt
"Don't cry for me, I'm already dead... *föjlt av en enorm rap*" - Barney Gumble
Helgen, livet och konsten
Trettioförsta Juli - Andra Augusti, en helg tillägnad musiken.
Wacken Open Air, Urkult & Storsjöyran, allt under samma dagar.
Själv hamnade jag på storsjöyran, trots en bokad campingplats till urkult i näven. Tanken var ju ursprungligen Urkult, men det blev aldrig mer än bara en tanke. Inte i år heller. Tanken på att lämna lillasyster och resten av familjen för ännu en helg i kontrollerat kaos lockade mig helt plötsligt inte.
Har redan hunnit med Sweden Rock och Peace & Love, och till min förvåning kände jag mig tillfredställd med det.
Storsjöyran 2008:
3-dagarspass: 1025:-
Det var verkligen att ta i, bojkotten är nära.
Band som jag kunde tänka mig se, band som jag såg och band som jag sågade:
Mustasch: 2:a gången i år, bättre än någonsin. Sveriges bästa hårdrock just nu.
Tingsek: Sveriges framtid. Säkrare artist inom genren har jag aldrig någonsin sett. Gästframträdandet från Jason/Timbuktu var klockrent, och satte en egen prägel på slutet av spelningen.
The Magic Numbers: Årets joker för min del, hade aldrig hört dem och gick dit baserat på enbart rykten om ett myspysigt, långhårigt syskonband. Och Jag är glad att jag gick dit. Underbar musik, flummiga texter och 3-stämmig sång. Musiken grep sig fast, och jag önskade plötsligt att jag hade ett pannband, skägg och en hippiebuss.
Eftersom majoriteten av min s.k. umgängeskrets befann sig ett antal mil norrut under helgen så var vi lite färre än vanligt. Men en helg spenderad som de tre musketörerna Anton, Martin & Andreas var inte ett dugg fel det heller. Med en vattenpipa och ett spelschema som alltid lyckades försvinna så gick helgen på något ostabila ben framåt och gjorde efter en extremt lyckad fredag en faceplant på mållinjens lördag. Presidenttalet var stort som vanligt, men sen var kvällen så avslagen att alkoholhalten i blodet sjönk i samma takt som humöret, så det var bara att vackert traska hem.
Eftersom majoriteten av min s.k. umgängeskrets befann sig ett antal mil norrut under helgen så var vi lite färre än vanligt. Men en helg spenderad som de tre musketörerna Anton, Martin & Andreas var inte ett dugg fel det heller. Med en vattenpipa och ett spelschema som alltid lyckades försvinna så gick helgen på något ostabila ben framåt och gjorde efter en extremt lyckad fredag en faceplant på mållinjens lördag. Presidenttalet var stort som vanligt, men sen var kvällen så avslagen att alkoholhalten i blodet sjönk i samma takt som humöret, så det var bara att vackert traska hem.
Nya Kapitel
Nya andetag
