Spelar Du Spelet?
"Kan du så kan jag."
Ett uttryck som i rättvisans namn borde stämma, men inte alltid är det så enkelt.
Jag tror alla någon gång (troligtvis fler än så) har haft känslan; "Varför, varför, varför kan han/hon men inte jag?"
Känslan övergår till något mörkare, och snart är tanken istället; "Om jag kunde det skulle jag använda det så mycket bättre än den personen. Han/hon vet inte vad den har.."
Avundet kan övergå till avsky; "Han/hon förtjänar det inte. Jag fattar inte vad folk ser, men ser de inte hur otroligt falsk personen är?"
Allt detta är självdestruktiva tankar, och det enda man egentligen åstakommer med dem är att krympa sig själv och sin egen värld. Jag har tränat lite på att vända sådana tankar när de väl börjar ta form.
Ett exempel är sången. Jag har växt upp (och växer fortfarande, för den delen) med fantastiska sångare i hörlurarna, och den dagen jag bestämde mig för att börja sjunga var, nu 3 år senare mitt livs bästa beslut, men då, just den dagen, var det mitt livs största besvikelse. Jag lät ju inte alls som de sångare jag idoliserade och såg upp till. Deras sång lät som en skänk från ovan (eller från nedanför, om man ska vara korrekt i metalvärlden ;), medan min s.k. sång lät som en asiatisk skolflicka i plågor.
Jag började tänka mörka tankar om mina annars så stora förebilder; "Jag skulle använda den rösten bättre, jag skulle spela in fler skivor, de föddes säkert med den rösten, och det gjorde inte jag."
Mörka stunder.
Men så småningom så började jag vända tankarna. Jag intalade mig själv att min röst är unik, och ingen annan sjunger som jag gör. Vilket var sant.
Jag började öva, läsa och experimentera, och för varje litet framsteg jag gjorde steg mitt musikaliska självförtroende.
Vändpunkten för mig kom nog när jag kom över en inspelning med bandet Edguy, när de var blott 15 år. Deras sångare och frontman Tobias Sammet, var, är och kommer nog alltid att vara en av mina största förebilder. Och här hade jag plötsligt beviset i mina händer. "Föddes han med den rösten, med den tekniken, den förmågan?"
Jag satte igång skivan, och lyssnade förväntansfullt. Eftersom han då var i samma ålder som jag var just då, skulle jag kunna jämföra ganska exakt.
Jag blev helt hänförd. Man hörde att det var honom, väldigt karaktäristisk röst. Men han lät skit, rent ut sagt. Jämfört med dagens Tobias Sammet lät han helt fruktansvärt. Och det menar jag inte osm en förolämpning mot honom, snarare berömmer jag honom verkligen för att ha kunnats utveckla sig själv så mycket.
Och jag kunde helt ärligt, trots att jag starkt ogillade min egen röst, säga att jag faktiskt var bättre än honom, när vi var i samma ålder. Vändpunkten.
Det fick mig att börja jobba hårdare, och fungerar fortfarande som en motivation.
Detta blev lite långdraget, men det jag ville säga var att man vinner ingenting på avundsjuka eller negativ jämförelse.
Klichén stämmer; alla är unika, och har något annorlunda att bidra med.
Ett uttryck som i rättvisans namn borde stämma, men inte alltid är det så enkelt.
Jag tror alla någon gång (troligtvis fler än så) har haft känslan; "Varför, varför, varför kan han/hon men inte jag?"
Känslan övergår till något mörkare, och snart är tanken istället; "Om jag kunde det skulle jag använda det så mycket bättre än den personen. Han/hon vet inte vad den har.."
Avundet kan övergå till avsky; "Han/hon förtjänar det inte. Jag fattar inte vad folk ser, men ser de inte hur otroligt falsk personen är?"
Allt detta är självdestruktiva tankar, och det enda man egentligen åstakommer med dem är att krympa sig själv och sin egen värld. Jag har tränat lite på att vända sådana tankar när de väl börjar ta form.
Ett exempel är sången. Jag har växt upp (och växer fortfarande, för den delen) med fantastiska sångare i hörlurarna, och den dagen jag bestämde mig för att börja sjunga var, nu 3 år senare mitt livs bästa beslut, men då, just den dagen, var det mitt livs största besvikelse. Jag lät ju inte alls som de sångare jag idoliserade och såg upp till. Deras sång lät som en skänk från ovan (eller från nedanför, om man ska vara korrekt i metalvärlden ;), medan min s.k. sång lät som en asiatisk skolflicka i plågor.
Jag började tänka mörka tankar om mina annars så stora förebilder; "Jag skulle använda den rösten bättre, jag skulle spela in fler skivor, de föddes säkert med den rösten, och det gjorde inte jag."
Mörka stunder.
Men så småningom så började jag vända tankarna. Jag intalade mig själv att min röst är unik, och ingen annan sjunger som jag gör. Vilket var sant.
Jag började öva, läsa och experimentera, och för varje litet framsteg jag gjorde steg mitt musikaliska självförtroende.
Vändpunkten för mig kom nog när jag kom över en inspelning med bandet Edguy, när de var blott 15 år. Deras sångare och frontman Tobias Sammet, var, är och kommer nog alltid att vara en av mina största förebilder. Och här hade jag plötsligt beviset i mina händer. "Föddes han med den rösten, med den tekniken, den förmågan?"
Jag satte igång skivan, och lyssnade förväntansfullt. Eftersom han då var i samma ålder som jag var just då, skulle jag kunna jämföra ganska exakt.
Jag blev helt hänförd. Man hörde att det var honom, väldigt karaktäristisk röst. Men han lät skit, rent ut sagt. Jämfört med dagens Tobias Sammet lät han helt fruktansvärt. Och det menar jag inte osm en förolämpning mot honom, snarare berömmer jag honom verkligen för att ha kunnats utveckla sig själv så mycket.
Och jag kunde helt ärligt, trots att jag starkt ogillade min egen röst, säga att jag faktiskt var bättre än honom, när vi var i samma ålder. Vändpunkten.
Det fick mig att börja jobba hårdare, och fungerar fortfarande som en motivation.
Detta blev lite långdraget, men det jag ville säga var att man vinner ingenting på avundsjuka eller negativ jämförelse.
Klichén stämmer; alla är unika, och har något annorlunda att bidra med.
Kommentarer
Postat av: Camilla
Starkt inlägg. Jag gillar det herr Fladdervadder :)
Trackback
