NuclearAnton

Tillbaka ur livets rännsten, redan med ena foten i nästa.

Måndag. 9 timmars skola. 3 timmars möte. 3 timmars bandrep.
Så såg min dag ut på papperet idag.

8.15-23.00.

Jag gick hem från skolan efter halva dagen.
Jag övervägde inte ens att gå på mötet.
Jag slutade att repa tidigare än vanligt.

Jag strejkar idag.

Dagen har varit långsam.
Jag klev inte upp imorse. Jag låg kvar, och tittade på himlen ett bra tag. Det kändes mycket viktigare än mijlöpolitik. Att faktiskt ta en stund och faktiskt titta på mijön, istället för att älta koldioxidutsläpp dagarna i ända utan att göra något alls för att faktiskt förbättra situationen.

Just nu har jag svårt att hitta mening. En mening med vad jag gör, vad jag säger, vad andra säger och gör.
Och det gör ibland det väldigt svårt för mig att få något alls gjort.

Eller något sagt för den delen.
Och det finns mycket jag vill säga.

Suck.

Idag var det visst söndag verkar det som. Missförstå mig rätt, jag är fullt medveten om att det var torsdag.
Men söndag är en känsla. Och idag var det söndag.

Dagen började långsamt med att inte kliva upp i tid. Sen fortsatte den med att inte gå på Nolia-mässan.
Den fortskred inte med frukost.
Sen hände ingenting.
Sen gick jag inte på tingshuset i alla fall.

Och jag har inte gått och lagt mig än.

Nu vill jag inte göra nåt längre.

Än en gång riktades de orden mot mig. I all välvilja tror jag, men det var fortfarande dessa ord som fortsätter att hemsöka mig.

Jag är konstig.

Hej.

Klockan är nu 01.31, den 12 Oktober 2008.
Fick en väldigt konstig känsla. Det var som att de senaste 3 åren av mitt liv precis uppdaterades.
Det var jävligt överväldigande, så mycket blev sig aldrig mer likt under dessa 3 år, men ändå ser det helt annorlunda ut idag.
Om personen jag var då hade träffat den jag är idag, och sett vad som skulle hända, så skulle jag utan att tveka slagit ner mitt nutida jag, och kanske även sparkat ett par gånger.
Men efteråt skulle jag klappat mig på ryggen, och sagt att det är okej. Jag kunde ju inte veta.
Jag kunde inte veta.

Hade en fantastisk dröm senaste natten.
Jag drömde att jag föll ner mot Jorden, utan att veta hur jag från första början hade lämnat den. Under fallet såg jag hur kontinentalplattorna flyttade sig, berg exploderade i stora, vita explosioner, och moln flyttade sig med enorm hastighet under mig.
Jag föll snabbare och snabbare.
Jag kraschade med ryggen först genom en glasruta. Med splittror av blodigt glas som täckte hela ryggtavlan, och rev upp den blå skjortan jag var iklädd, så drog Jorden mig nedåt. Jorden var en person, ett medvetande, som ville att jag skulle komma hem igen. Jag visste som sagt inte att jag ens hade lämnat den. Men nu var jag maktlös.

Min hastighet växte, och helt plötsligt fattade jag eld.
Som ett inferno av brinnande glassplitter skar jag genom molnen, och satte eld på vartenda ett på vägen ned.
Hela himlavalvet stod i lågor. Blodröda, skoningslösa lågor.

Vid nedslaget grävde jag mig flera meter ned i jordskorpan. Jag blev liggandes, med blicken upp mot havet av brinnande moln, med all luft försvunnen från lungorna.
Eldhavet skingrades, och blottade en klarblå atmosfär bakom den brinnande ridån.
En ny akt skulle precis påbörjas.

Med ett gaspande andetag fylldes mina lungor av den klara luften. Jag drog mig själv upp ur min egen krater.
Glassplittret låg kvar, tillsammans med det som återstod av mina svartbrända kläder.
Jag kände mig annorlunda. Lätt men stabil. Ung men mogen. Öppensinnad men vis. Allt på samma gång.
Luften kändes ny. Tankarna kändes nya. Mina ögon kände igen allt, men såg det på ett annat sätt.
På ett nytt sätt.
Jag kände mig ny.

Jag hade överlevt.

Eller hade jag?

Det här var inte lätt. Har suttit framför skärmen och stirrat mig blind på inläggets titel i ett bra tag nu.
Jag vet vad den betyder, men att översätta det till ord var något helt annat.
Ett exempel är om någon frågar mig vad jag vill syssla med när jag blir äldre. Då svarar jag: "Jag vill bli en pirat. Nej, men helt ärligt så vill jag syssla med musik."
Men helt ärligt så vill jag bli en pirat, en sådan som man ser i filmerna. Men det är mer accepterat att vilja bli musiker, så därför säger jag; "Nej, men helt ärligt...".
Missförstå mig inte, musiker vill jag bli av hela mitt hjärta, och kommer att syssla med musik så länge jag kan.
Men jag är oärligt ärlig när jag säger att jag "helt ärligt vill syssla med musik."
Ni kan tycka att det var ett barnsligt exempel, men där var jag ärligt ärlig.

Ungefär så ser mitt liv ut idag. Jag lever som en oärligt ärlig människa, och tillåter mig själv att bara vara ärlig i viss utsträckning. Och tyvärr så tror jag att många fler gör det också. Och jag tror att fallen kan vara många;

"Helt ärligt så vill jag prioritera skolan först."
"Jag är helt ärligt inte bisexuell."
"Helt ärligt så kan jag ju inte hata min mamma."
"Jag är kär i honom/henne, ärligt."

I vissa fall fungerar det att leva så, men i längden är det självdestruktivt.
Om ni tycker att jag är helt ute och cyklar så gör det inget. Jag sa ju faktiskt att det var svårt att översätta detta till ord.
Men jag var i alla fall ärlig.

"En söndag kommer alltid att vara en söndag, oavsett var, när och hur du är"

Ännu en helg ligger bakom oss, en helg som många av oss inte kommer ihåg, aldrig kommer att glömma, den lyckligaste helgen i våra liv, eller den värsta. Personligen var detta ingen av de ovanstående, det är en helg som jag idag kommer ihåg, men om ett år så har den aldrig hänt. Då har jag glömt bort den.

Fredagen kom och gick utan att lämna spår efter sig, såg en film med Niklas som sällskap, som heter "The Rocker", med Rainn Wilson. Jag gillade den verkligen, och kunde nästan relatera till den.
Jag fattar inte att jag spenderade två timmar sittandes framför datorn bara för att bestämma mig för vilken film jag skulle se. Jag är värdelös på att ta mig tid att se film, så när jag väl gör det är jag alldeles för kräsen.
Det är många filmer som jag "skandalöst" ännu inte har sett, t.ex:

*Fight Club
*Seven
*Pulp Fiction
*Star Wars-filmerna
*Gudfadern-triologin

Det finns många fler, men jag stannar där. Dessa filmer har blivit någon slags tabu för mig, då många hetsar mig att se dem, vilket får motsatt effekt. Jag undviker istället just dessa filmer, och letar efter ursäkter att inte se dem.
Men jag vill istället tro att jag har sett många filmer som andra kanske inte har sett. Det funkar för mig, så då fortsätter jag att tro det.

Lördagen var lite intressant, men verkligen inte minnesvärd på något sätt. På förmiddagen kom David över, och när även Simon anslöt sig så traskade vi över till Sporthallen. Det kändes lite antiklimax att gå över skolans mark på en lördag, och regnet i ansiktet gjorde inte det hela mycket bättre. Men lyckligtvis var det inte på tal om någon helgskola, utan en skivmarknad. Inträdet låg på 20:-, vilket jag tyckte kändes sniket för en tillställning som bestod av 10 män i sina bästa år som tydligen aldrig mer kommer att lyssna på musik, utan säljer ut hela sin samling. I en skolmatsal!
Mycket av det som fanns där var inte alls min melodi, men omslagen var i alla fall provocerande och intressanta.
Skivan som pryddes av två halvnakna män, grovhånglandes i ett badkar var inte något jag stolt skulle ha i min samling, oavsett hur skivan lät. Så viss sympati hade jag med försäljaren på den punkten.
Inga fynd, förutom skivan "Psalms Of Extinction" med Pain, som jag upprepade gånger har smekt och tafsat på, på den tiden skivhörnan inte var en affär fylld med.. Ingenting.
Hatar att de lägger ned.

Kvällen. Jag inledde helt ärligt kvällen med att säga:
"Jag är rätt säker på att det här kommer att bli en konstig kväll."
Jag var med och räddade en hel galax från slemmiga oinbjudna gäster, lekte manhattan-bartender, berättade om mina äventyr som gammal sjöbjörn, med en intygande majspipa i handen, träffade glädjeflickor, agerade chefskock, och undervisade i zombie-slakt.
"Det här blev en konstig kväll, eller hur..?"

Min mage påminde mig nyss om att man måste äta, även på söndagar. Vart den har greppat så många svordomar vet jag inte, men uttalet kan man ifrågasätta.

Jag vill bara säga att jag saknar dig också, men vissa gånger klarar jag inte av det.

Senare blev lite senare än tänkt, tappade helt bort tidsuppfattningen.
Det blir så ibland, det tror jag alla vet. För mig händer det speciellt när jag börjar skriva en ny låt. Timmarna rasar förbi, och när jag lägger ifrån mig gitarren har 20 minuter blivit 200.
Men det är så det ska vara tycker jag, att kunna försvinna från jordens yta en stund är en gåva som bör vårdas ömt, och inte överses.

Söndag idag. Söndag, eviga söndag. Söndagar har som en slags melankolisk dimma som lägger sig över allt och alla, det känns verkligen ända in ihjärtat. Min teori är att även om vi inte hade kartlagt tiden, och levde utan klocka, kalender och veckodagar, så tror jag ändå att man skulle kunna säga när det är söndag. Det känns.
Jag gick och lade mig klockan 6 imorse, och steg upp vid 12. Det kändes sent just då, men nu när jag har det svartvitt på papper så märker jag att det faktiskt inte var så många timmar. Så en gäspning mitt i den här meningen är inte helt obefogad alltså.
Jag begav mig ner genom byn och fram till ica, både för att få luft i lungorna, och frukost i näven.
Jag förundras över människorna där, människorna här i vemdalen. Tiden har verkligen stått stilla dessa år.
Martin och bröderna Hallgren satt inne på biblioteket och ägnade större delen av dagen åt ett kortspel.
Jag brukade spela, men om det var jag som växte ifrån spelet eller spelet som växte ifrån mig vet jag inte. Jag bara sålde mina kort och slutade en dag, utan tvekan. Jag saknar gemenskapen som spelet förde med sig. Att vara del av något.

Jag och min far begav oss till Fallet idag. Jag ville se hur det ser ut, jämfört med mina minnen från många år tillbaka.
Det var mindre än jag kom ihåg det. Mycket mindre. I mitt minne så stod klippan hög som ett hus, med ett helt hav forsandes nerför kanten. Vi befann oss mitt i en svart, enligt historierna bottenlös lagun , och bakom väggen av vatten fanns en grotta fylld av mysterium.
Det var vackert, men ett helt hav var det inte. Bottenlöst var det inte. Mystiskt? Det var det faktiskt fortfarande. Som att ta del av en saga som man vet inte är sann, men i hemlighet undrar man ändå. Den svarta lagunen blinkandes mot en, som ett stort, svart öga. Finns det någon som ser tillbaka mot en på andra sidan? Vem vet?
Jag, Andreas och Simon har planer på att slå upp läger vid fallet, för en natt eller två. Hoppas det blir av.

Jag pratade med Andreas idag, han hade varit ensam hemma i snart en vecka nu, och var "aningen" rastlös ^^
Han pratade om att han satt där i sitt transsylvanska slott och spelade orgel, väntandes på att någon lyckligt ovetande skulle kliva in genom porten. Han frågade med jämna mellanrum om han höll på att förlora sitt förstånd, och jag försäkrade honom gång på gång att det var "nog ingen fara".
Kan ha varit en vit lögn nu när jag tänker efter.

Lördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördaglördag.

Såg en film igår, "Dan In Real Life". Verkligen jättebra, var helt inbiten i den. Så den rekommenderas starkt.
De senaste dagarna har gått ganska långsamt, det känns som att livet går långsammare för varje timme.

Dagen har varit relativt händelselös, snurrat runt lite ute i byn, och även varit på middag hos släktingar.
Är ensam hemma nu, de andra skulle ut, men jag kände inte för det.
Ska fortsätta senare, har just inget att skriva.