Att Andas Långsamt
Senare blev lite senare än tänkt, tappade helt bort tidsuppfattningen.
Det blir så ibland, det tror jag alla vet. För mig händer det speciellt när jag börjar skriva en ny låt. Timmarna rasar förbi, och när jag lägger ifrån mig gitarren har 20 minuter blivit 200.
Men det är så det ska vara tycker jag, att kunna försvinna från jordens yta en stund är en gåva som bör vårdas ömt, och inte överses.
Söndag idag. Söndag, eviga söndag. Söndagar har som en slags melankolisk dimma som lägger sig över allt och alla, det känns verkligen ända in ihjärtat. Min teori är att även om vi inte hade kartlagt tiden, och levde utan klocka, kalender och veckodagar, så tror jag ändå att man skulle kunna säga när det är söndag. Det känns.
Jag gick och lade mig klockan 6 imorse, och steg upp vid 12. Det kändes sent just då, men nu när jag har det svartvitt på papper så märker jag att det faktiskt inte var så många timmar. Så en gäspning mitt i den här meningen är inte helt obefogad alltså.
Jag begav mig ner genom byn och fram till ica, både för att få luft i lungorna, och frukost i näven.
Jag förundras över människorna där, människorna här i vemdalen. Tiden har verkligen stått stilla dessa år.
Martin och bröderna Hallgren satt inne på biblioteket och ägnade större delen av dagen åt ett kortspel.
Jag brukade spela, men om det var jag som växte ifrån spelet eller spelet som växte ifrån mig vet jag inte. Jag bara sålde mina kort och slutade en dag, utan tvekan. Jag saknar gemenskapen som spelet förde med sig. Att vara del av något.
Jag och min far begav oss till Fallet idag. Jag ville se hur det ser ut, jämfört med mina minnen från många år tillbaka.
Det var mindre än jag kom ihåg det. Mycket mindre. I mitt minne så stod klippan hög som ett hus, med ett helt hav forsandes nerför kanten. Vi befann oss mitt i en svart, enligt historierna bottenlös lagun , och bakom väggen av vatten fanns en grotta fylld av mysterium.
Det var vackert, men ett helt hav var det inte. Bottenlöst var det inte. Mystiskt? Det var det faktiskt fortfarande. Som att ta del av en saga som man vet inte är sann, men i hemlighet undrar man ändå. Den svarta lagunen blinkandes mot en, som ett stort, svart öga. Finns det någon som ser tillbaka mot en på andra sidan? Vem vet?
Jag, Andreas och Simon har planer på att slå upp läger vid fallet, för en natt eller två. Hoppas det blir av.
Jag pratade med Andreas idag, han hade varit ensam hemma i snart en vecka nu, och var "aningen" rastlös ^^
Han pratade om att han satt där i sitt transsylvanska slott och spelade orgel, väntandes på att någon lyckligt ovetande skulle kliva in genom porten. Han frågade med jämna mellanrum om han höll på att förlora sitt förstånd, och jag försäkrade honom gång på gång att det var "nog ingen fara".
Kan ha varit en vit lögn nu när jag tänker efter.
Det blir så ibland, det tror jag alla vet. För mig händer det speciellt när jag börjar skriva en ny låt. Timmarna rasar förbi, och när jag lägger ifrån mig gitarren har 20 minuter blivit 200.
Men det är så det ska vara tycker jag, att kunna försvinna från jordens yta en stund är en gåva som bör vårdas ömt, och inte överses.
Söndag idag. Söndag, eviga söndag. Söndagar har som en slags melankolisk dimma som lägger sig över allt och alla, det känns verkligen ända in ihjärtat. Min teori är att även om vi inte hade kartlagt tiden, och levde utan klocka, kalender och veckodagar, så tror jag ändå att man skulle kunna säga när det är söndag. Det känns.
Jag gick och lade mig klockan 6 imorse, och steg upp vid 12. Det kändes sent just då, men nu när jag har det svartvitt på papper så märker jag att det faktiskt inte var så många timmar. Så en gäspning mitt i den här meningen är inte helt obefogad alltså.
Jag begav mig ner genom byn och fram till ica, både för att få luft i lungorna, och frukost i näven.
Jag förundras över människorna där, människorna här i vemdalen. Tiden har verkligen stått stilla dessa år.
Martin och bröderna Hallgren satt inne på biblioteket och ägnade större delen av dagen åt ett kortspel.
Jag brukade spela, men om det var jag som växte ifrån spelet eller spelet som växte ifrån mig vet jag inte. Jag bara sålde mina kort och slutade en dag, utan tvekan. Jag saknar gemenskapen som spelet förde med sig. Att vara del av något.
Jag och min far begav oss till Fallet idag. Jag ville se hur det ser ut, jämfört med mina minnen från många år tillbaka.
Det var mindre än jag kom ihåg det. Mycket mindre. I mitt minne så stod klippan hög som ett hus, med ett helt hav forsandes nerför kanten. Vi befann oss mitt i en svart, enligt historierna bottenlös lagun , och bakom väggen av vatten fanns en grotta fylld av mysterium.
Det var vackert, men ett helt hav var det inte. Bottenlöst var det inte. Mystiskt? Det var det faktiskt fortfarande. Som att ta del av en saga som man vet inte är sann, men i hemlighet undrar man ändå. Den svarta lagunen blinkandes mot en, som ett stort, svart öga. Finns det någon som ser tillbaka mot en på andra sidan? Vem vet?
Jag, Andreas och Simon har planer på att slå upp läger vid fallet, för en natt eller två. Hoppas det blir av.
Jag pratade med Andreas idag, han hade varit ensam hemma i snart en vecka nu, och var "aningen" rastlös ^^
Han pratade om att han satt där i sitt transsylvanska slott och spelade orgel, väntandes på att någon lyckligt ovetande skulle kliva in genom porten. Han frågade med jämna mellanrum om han höll på att förlora sitt förstånd, och jag försäkrade honom gång på gång att det var "nog ingen fara".
Kan ha varit en vit lögn nu när jag tänker efter.
Kommentarer
Trackback
