En Annan Puls
Söndag idag igen.
Onsdagen gick väldigt bra, och förhoppningsvis skaver normen lite mindre nu än den gjorde innan. Åtminstone på Wargentin. Det var ganska underhållande att stå och diskutera porr med främlingar, en transa och en dragking.
Fredagen var den bästa dagen på länge. Skolan gick relativt smärtfritt, och senare var det dags för bandrep. Till en början ville jag sparka sönder det lilla som fanns kvar i lokalen, för uppenbarligen tyckte någon att ett PA-system var överskattat, och tog sig friheten att plocka med sig det hem. Trummor, vad ska man med det till? Vi lämnar baskaggen och nån cymbal, så blir det grett!
Mikrofon? Äsch, det finns ju inget PA, så det behövs ju inte!
Min första reaktion var: "och det här betalar vi för?"
Som tur var så hade jag plockat med mig min akustiska gitarr i sista minuten innan jag gick, så vi pluggade in oss så bra det gick, och lirade i alla fall. Inga stora framsteg, men en avkopplande stund där man stänger omvärlden ute för någon timme blev det åtminstone.
Jag försöker att vara mer spontan, verkligen. Och därför så sa jag ja ganska på en gång när Ted ringde mig, och undrade om jag ville följa med till multihallen och göra några utmaningar. Jag, Moa & Ted sprang omkring därinne, och gjorde ett ganska bra team faktiskt. Det var nostalgiskt att höra ljudet av den gröna lampan tändas, och känna en viss segerkänsla när man äntligen fick den där stämpeln, efter att ha klättrat på väggar, hoppat över hinder och löst kluriga problem.
Efteråt så insisterade Ted på att vi skulle köra Go-cart, någon som jag inte har gjort sedan jag var 9. Tiden jag har spenderat på körskolan påverkade mig inte så mycket som jag trodde, och efter ett halvt varv släppte trafikpolisen inom mig helt, och helt plötsligt upptäckte jag hur galet roligt det är att slira runt hörn, för att sedan krocka med en hög bildäck.
Bara 10 minuter senare befann jag mig hemma, med en hög med folk i köket, bland annat en fransman som inte kunde mycket engelska. Förfesten var igång.
Eller rättare sagt; FörFÖRfesten, för nu skulle vi genast hoppa på en gul buss som skulle ta oss till körfältet, där den riktiga förfesten tog plats.
Det var både bekanta och obekanta ansikten, på gott och ont.
Men det var mysig stämning. Levande ljus, vattenpipa, glada skratt och till och med The Darkness i stereon vid ett tillfälle.
"Du Markus, när går bussen ner till stan?"
"Ehm.. Halv tolv."
"och vad är klockan nu?"
"Halv tolv."
"..........."
*springer*
Ungefär så såg det ut när förfesten tog slut för min och mina kära vänners del.
Historien efter det är lite smått kontrollerat kaos, med mycket springande fram och tillbaka, köande, och skrattande.
I kön till Huset så insåg jag snart att hade glömt mitt leg hemma. Jag sprang, sprang och sprang tillbaka.
När jag nådde kön igen så fick jag smita in framför Isabell och Berra, och stod där, beredd på att komma in.
Men klockan gick, och när det var min tur att gå in hade Huset fått för sig att böra ta betalt. Jag berättade för vakterna att jag inte hade några pengar, och de poängterade så snällt att jag faktiskt var körd i sådana fall, och visade vart jag kunde stiga ur kön.
Några timmar senare befann vi oss på News, där jag dansade med en samling afrikaner. Det var kvällens höjdpunkt, och dansandet höll i sig hela kvällen. En cirkel där man turades om att dansa i mitten. Underbart.
Nu är det som sagt söndag, och jag sitter här, nyvaken och halvnaken och drömmer om en sommar som fortfarande inte ger några som helst livstecken.
Bristen på sommarens puls får mig att känna något annat. En annan puls.
Jag vet inte vad jag ska tänka om den. men om det är min egen puls jag känner så känns den väldigt vilse.
Den verkar inte veta hur snabbt, eller hur långsamt den ska gå.
Inte heller hur starkt, eller hur svagt den vill slå.
Den verkar inte veta vart den vill gå.
Eller vart den vill vara.
Onsdagen gick väldigt bra, och förhoppningsvis skaver normen lite mindre nu än den gjorde innan. Åtminstone på Wargentin. Det var ganska underhållande att stå och diskutera porr med främlingar, en transa och en dragking.
Fredagen var den bästa dagen på länge. Skolan gick relativt smärtfritt, och senare var det dags för bandrep. Till en början ville jag sparka sönder det lilla som fanns kvar i lokalen, för uppenbarligen tyckte någon att ett PA-system var överskattat, och tog sig friheten att plocka med sig det hem. Trummor, vad ska man med det till? Vi lämnar baskaggen och nån cymbal, så blir det grett!
Mikrofon? Äsch, det finns ju inget PA, så det behövs ju inte!
Min första reaktion var: "och det här betalar vi för?"
Som tur var så hade jag plockat med mig min akustiska gitarr i sista minuten innan jag gick, så vi pluggade in oss så bra det gick, och lirade i alla fall. Inga stora framsteg, men en avkopplande stund där man stänger omvärlden ute för någon timme blev det åtminstone.
Jag försöker att vara mer spontan, verkligen. Och därför så sa jag ja ganska på en gång när Ted ringde mig, och undrade om jag ville följa med till multihallen och göra några utmaningar. Jag, Moa & Ted sprang omkring därinne, och gjorde ett ganska bra team faktiskt. Det var nostalgiskt att höra ljudet av den gröna lampan tändas, och känna en viss segerkänsla när man äntligen fick den där stämpeln, efter att ha klättrat på väggar, hoppat över hinder och löst kluriga problem.
Efteråt så insisterade Ted på att vi skulle köra Go-cart, någon som jag inte har gjort sedan jag var 9. Tiden jag har spenderat på körskolan påverkade mig inte så mycket som jag trodde, och efter ett halvt varv släppte trafikpolisen inom mig helt, och helt plötsligt upptäckte jag hur galet roligt det är att slira runt hörn, för att sedan krocka med en hög bildäck.
Bara 10 minuter senare befann jag mig hemma, med en hög med folk i köket, bland annat en fransman som inte kunde mycket engelska. Förfesten var igång.
Eller rättare sagt; FörFÖRfesten, för nu skulle vi genast hoppa på en gul buss som skulle ta oss till körfältet, där den riktiga förfesten tog plats.
Det var både bekanta och obekanta ansikten, på gott och ont.
Men det var mysig stämning. Levande ljus, vattenpipa, glada skratt och till och med The Darkness i stereon vid ett tillfälle.
"Du Markus, när går bussen ner till stan?"
"Ehm.. Halv tolv."
"och vad är klockan nu?"
"Halv tolv."
"..........."
*springer*
Ungefär så såg det ut när förfesten tog slut för min och mina kära vänners del.
Historien efter det är lite smått kontrollerat kaos, med mycket springande fram och tillbaka, köande, och skrattande.
I kön till Huset så insåg jag snart att hade glömt mitt leg hemma. Jag sprang, sprang och sprang tillbaka.
När jag nådde kön igen så fick jag smita in framför Isabell och Berra, och stod där, beredd på att komma in.
Men klockan gick, och när det var min tur att gå in hade Huset fått för sig att böra ta betalt. Jag berättade för vakterna att jag inte hade några pengar, och de poängterade så snällt att jag faktiskt var körd i sådana fall, och visade vart jag kunde stiga ur kön.
Några timmar senare befann vi oss på News, där jag dansade med en samling afrikaner. Det var kvällens höjdpunkt, och dansandet höll i sig hela kvällen. En cirkel där man turades om att dansa i mitten. Underbart.
Nu är det som sagt söndag, och jag sitter här, nyvaken och halvnaken och drömmer om en sommar som fortfarande inte ger några som helst livstecken.
Bristen på sommarens puls får mig att känna något annat. En annan puls.
Jag vet inte vad jag ska tänka om den. men om det är min egen puls jag känner så känns den väldigt vilse.
Den verkar inte veta hur snabbt, eller hur långsamt den ska gå.
Inte heller hur starkt, eller hur svagt den vill slå.
Den verkar inte veta vart den vill gå.
Eller vart den vill vara.
Se Nåt Mer
Tisdag.
De senaste dagarna har enbart varit söndagar.
Julen är över, nyår vill jag bara glömma. Skolan orkar jag inte ens tänka på, men imorgon börjar den i alla fall.
Kom hem nu i söndags. En minut till och jag hade sjunkit genom golvet.
Igår beslöt vi oss för att bjuda hem några själar och försöka damma av det sociala livet nu efter nästan 3 veckor av social isolering. Trevligt, roligt, aldrig riktigt spännande.
Fick en deja vú-känsla senare under natten när vi lyssnade på spökhistorier. Stämningen, känslan och atmosfären var precis som i våras. Det var bara omständigheterna som var annorlunda.
Dagen har varit långsam, nästan så att jag har kunnat känna pulsen sakta ned. Humöret har gått i vågor, inte små vågor heller. Det har varit aningen ostabilt under de senaste veckorna, något som skyller på jullovet. Jag har sagt tidigare att "jag hatar lov", något som har höjt ett och annat ögonbryn. Men jag håller fast vid det. Jag hatar lov.
Jag är inte arbetsnarkoman, skolan får gärna vara stängd ett par veckor.
Men jag hatar lov.
Såg till att bli riktigt jävla febersjuk lagom till nyårsafton för övrigt. Med en topp på 40 grader i kroppstemperatur yrade jag mig igenom årets första dagar. Jag har alltid haft en tendens att hallucinera en hel del när jag har feber, och denna gång var inget undantag. Men det var inte så illa den här gången. Det "värsta" jag lyckades med var att vakna mitt i natten, förtvivlad och övertygad över att jag hade sparkat ut katten genom fönstret när jag vände mig om.
Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen, yr och svettig, öppnade fönstret och stod och skrek "Förlåt mig!" och sökte desperat med blicken efter den. Jag vände mig om efter en ficklampa och fick syn på katten som låg och sov vid fotändan av sängen. Lugn och glad somnade jag om, stolt över mig själv för att jag inte hade sparkat ut henne i alla fall.
Följde med Andreas till tågstationen tidigare ikväll.
Jag blev kvar där ett bra tag efter att han hade åkt, sittandes med blicken fäst på skärmen för avgående tåg.
Där kunde jag sitta, timmar i sträck under sommaren, bara stirrandes på tågen och människorna som kom och gick.
Har alltid sett något magiskt och smått romantiskt med tågstationen, och alla känslor som man kan se där, om man tittar väldigt noga. Människor som kommer hem, trötta och lättade. Människor som möter dem, glada, förälskade eller längtande. Människor som åker hemifrån, nervösa, entusiastiska och laddade. Människor som tar adjö, sorgsna, suckande men ändå lyckliga.
Efter ett tag fick kändes det som att marken gav vika under mig, och känslan av att falla djupare och djupare spred sig genom hela kroppen.
Jag vill rymma.
De senaste dagarna har enbart varit söndagar.
Julen är över, nyår vill jag bara glömma. Skolan orkar jag inte ens tänka på, men imorgon börjar den i alla fall.
Kom hem nu i söndags. En minut till och jag hade sjunkit genom golvet.
Igår beslöt vi oss för att bjuda hem några själar och försöka damma av det sociala livet nu efter nästan 3 veckor av social isolering. Trevligt, roligt, aldrig riktigt spännande.
Fick en deja vú-känsla senare under natten när vi lyssnade på spökhistorier. Stämningen, känslan och atmosfären var precis som i våras. Det var bara omständigheterna som var annorlunda.
Dagen har varit långsam, nästan så att jag har kunnat känna pulsen sakta ned. Humöret har gått i vågor, inte små vågor heller. Det har varit aningen ostabilt under de senaste veckorna, något som skyller på jullovet. Jag har sagt tidigare att "jag hatar lov", något som har höjt ett och annat ögonbryn. Men jag håller fast vid det. Jag hatar lov.
Jag är inte arbetsnarkoman, skolan får gärna vara stängd ett par veckor.
Men jag hatar lov.
Såg till att bli riktigt jävla febersjuk lagom till nyårsafton för övrigt. Med en topp på 40 grader i kroppstemperatur yrade jag mig igenom årets första dagar. Jag har alltid haft en tendens att hallucinera en hel del när jag har feber, och denna gång var inget undantag. Men det var inte så illa den här gången. Det "värsta" jag lyckades med var att vakna mitt i natten, förtvivlad och övertygad över att jag hade sparkat ut katten genom fönstret när jag vände mig om.
Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen, yr och svettig, öppnade fönstret och stod och skrek "Förlåt mig!" och sökte desperat med blicken efter den. Jag vände mig om efter en ficklampa och fick syn på katten som låg och sov vid fotändan av sängen. Lugn och glad somnade jag om, stolt över mig själv för att jag inte hade sparkat ut henne i alla fall.
Följde med Andreas till tågstationen tidigare ikväll.
Jag blev kvar där ett bra tag efter att han hade åkt, sittandes med blicken fäst på skärmen för avgående tåg.
Där kunde jag sitta, timmar i sträck under sommaren, bara stirrandes på tågen och människorna som kom och gick.
Har alltid sett något magiskt och smått romantiskt med tågstationen, och alla känslor som man kan se där, om man tittar väldigt noga. Människor som kommer hem, trötta och lättade. Människor som möter dem, glada, förälskade eller längtande. Människor som åker hemifrån, nervösa, entusiastiska och laddade. Människor som tar adjö, sorgsna, suckande men ändå lyckliga.
Efter ett tag fick kändes det som att marken gav vika under mig, och känslan av att falla djupare och djupare spred sig genom hela kroppen.
Jag vill rymma.
Tiden Faller
Söndag igen.
Ibland känns det som att jag lever ett liv byggt utav söndagar. Det är oftast endast då jag stannar upp, tar ett djupt andetag och undrar för mig själv;"Vilken dag är det idag? Det känns som en söndag."
Kom nyss hem ifrån gymmet. Det är skönt att träna, speciellt på ett sådant ställe där man kan träna anonymt, utan spännisar med hett temprament och försenad pubertetsfrustration som står och spexar framför en spegel som nästan ser ut som att den faktiskt vill spricka, för att slippa eländet.
Jag talar givetvis om Wargens så kallade gym, som egentligen är en källare fylld med svett, studenter och samhällets utstötta. Okej, det var kanske lite hårt. Det är faktiskt inte så illa. Men jag gillar det inte särskilt mycket.
Födelsedagen närmar sig med raska steg. Lite smått melankoliskt och ångestladdat på ett sätt, och frigörande och positivt på ett annat. Jag blev vuxen för tidigt, och nu när jag äntligen har möjlighet att backa lite så ska jag helt plötsligt fylla vuxen.
Det är väl det som gör att jag inte riktigt ser fram emot det så mycket som jag kanske borde göra.
Men vad är ålder egentligen? Det är ju bara en siffra som ingen kan se om man inte låter det synas utåt. Då pratar jag inte om utseende, det har man svårt att påverka alla gånger. Jag menar psykiskt.
Vissa fyller 25 utseendemässigt, samtidig som de fyller 60 mentalt. Då kan man börja prata om ålder.
Jag har i alla fall bestämt mig för att aldrig bli vuxen.
Jag kan låtsas vara vuxen när de behövs, för att lura andra litegrann. Ungefär som barn som leker vuxna.
Hade ett intressant samtal med David idag. Det handlade om att hålla alla dörrar öppna, rationellt tänkande och framtiden. Ser fram emot att fortsätta det samtalet över en kväll med vattenpipan och ett par öl.
Nu kände jag att träning faktiskt tar på krafterna.
Måste bara nämna det här: En muskel i min höft fick något slags ryck för ett tag sedan, och det kändes precis som att någon petade på mig. Jag vände mig till och med om, i skräckblandad förvåning.
Och jag som såg "The Sixth Sense" i fredags. Urk.
Ibland känns det som att jag lever ett liv byggt utav söndagar. Det är oftast endast då jag stannar upp, tar ett djupt andetag och undrar för mig själv;"Vilken dag är det idag? Det känns som en söndag."
Kom nyss hem ifrån gymmet. Det är skönt att träna, speciellt på ett sådant ställe där man kan träna anonymt, utan spännisar med hett temprament och försenad pubertetsfrustration som står och spexar framför en spegel som nästan ser ut som att den faktiskt vill spricka, för att slippa eländet.
Jag talar givetvis om Wargens så kallade gym, som egentligen är en källare fylld med svett, studenter och samhällets utstötta. Okej, det var kanske lite hårt. Det är faktiskt inte så illa. Men jag gillar det inte särskilt mycket.
Födelsedagen närmar sig med raska steg. Lite smått melankoliskt och ångestladdat på ett sätt, och frigörande och positivt på ett annat. Jag blev vuxen för tidigt, och nu när jag äntligen har möjlighet att backa lite så ska jag helt plötsligt fylla vuxen.
Det är väl det som gör att jag inte riktigt ser fram emot det så mycket som jag kanske borde göra.
Men vad är ålder egentligen? Det är ju bara en siffra som ingen kan se om man inte låter det synas utåt. Då pratar jag inte om utseende, det har man svårt att påverka alla gånger. Jag menar psykiskt.
Vissa fyller 25 utseendemässigt, samtidig som de fyller 60 mentalt. Då kan man börja prata om ålder.
Jag har i alla fall bestämt mig för att aldrig bli vuxen.
Jag kan låtsas vara vuxen när de behövs, för att lura andra litegrann. Ungefär som barn som leker vuxna.
Hade ett intressant samtal med David idag. Det handlade om att hålla alla dörrar öppna, rationellt tänkande och framtiden. Ser fram emot att fortsätta det samtalet över en kväll med vattenpipan och ett par öl.
Nu kände jag att träning faktiskt tar på krafterna.
Måste bara nämna det här: En muskel i min höft fick något slags ryck för ett tag sedan, och det kändes precis som att någon petade på mig. Jag vände mig till och med om, i skräckblandad förvåning.
Och jag som såg "The Sixth Sense" i fredags. Urk.
Ett Andetag, Ett Liv.
*gäsp*
4:e gäspen inom en minut tror jag, förvånansvärt många trots att jag känner och kan acceptera att jag är trött.
Vilket liv.
Verkligen, vilket liv.
Har sagt det till mig själv oerhört ofta de senaste veckorna, en känsla som jag inte riktigt kan smälta men som är väldigt påtaglig. Ibland verkar allt vara så overkligt, som en dröm där man är rätt säker på att man drömmer, men ändå så vaknar man aldrig riktigt. Vissa stunder så orkar man inte tänka på det, utan bestämmer sig för att leva i stunden, eftersom det nu ändå bara är en dröm. Andra gånger blir man irriterad och vill vakna, för att se världen som den verkligen är.
För såhär kan den ju ändå inte vara. Eller?
Har verkligen varit hälsoinriktad den här veckan, efter måndagens uppvaknande. Känns som att jag börjar komma i balans igen, men jag är inte riktigt där än. Gymmade på "Step In" idag. Jag sprang på ett löpband för första gången i mitt liv. Kändes onaturligt, men jag gillar det. Ska tillbaka dit inom snar framtid, kanske till och med imorgon.
Skolan skaver dygnet runt, men det är bara att bearbeta det, små steg i taget. Har knappt sett åt anteckningarna jag skulle bearbeta denna helg, och det får mig att känna en viss skuld. Men det får komma när det kommer, jag ska göra det, men kanske inte precis just nu.
Snön faller utanför fönstret just nu. Har nästan inte vågat se upp mot himlen de senaste veckorna, utifall att jag skulle se små, vita snöflingor dala ner mot marken. Men nu är den påväg, och det finns inget någon kan göra åt det.
Men man kan gömma sig från den.
Gömma sig i någons ögon, någons leende. I någons armar.
En natt med dig är natt som jag kan andas länge.
Det här har varit ännu en magisk helg. Vilken våg jag än rider på nu så vill jag aldrig att den ska nå strand.
4:e gäspen inom en minut tror jag, förvånansvärt många trots att jag känner och kan acceptera att jag är trött.
Vilket liv.
Verkligen, vilket liv.
Har sagt det till mig själv oerhört ofta de senaste veckorna, en känsla som jag inte riktigt kan smälta men som är väldigt påtaglig. Ibland verkar allt vara så overkligt, som en dröm där man är rätt säker på att man drömmer, men ändå så vaknar man aldrig riktigt. Vissa stunder så orkar man inte tänka på det, utan bestämmer sig för att leva i stunden, eftersom det nu ändå bara är en dröm. Andra gånger blir man irriterad och vill vakna, för att se världen som den verkligen är.
För såhär kan den ju ändå inte vara. Eller?
Har verkligen varit hälsoinriktad den här veckan, efter måndagens uppvaknande. Känns som att jag börjar komma i balans igen, men jag är inte riktigt där än. Gymmade på "Step In" idag. Jag sprang på ett löpband för första gången i mitt liv. Kändes onaturligt, men jag gillar det. Ska tillbaka dit inom snar framtid, kanske till och med imorgon.
Skolan skaver dygnet runt, men det är bara att bearbeta det, små steg i taget. Har knappt sett åt anteckningarna jag skulle bearbeta denna helg, och det får mig att känna en viss skuld. Men det får komma när det kommer, jag ska göra det, men kanske inte precis just nu.
Snön faller utanför fönstret just nu. Har nästan inte vågat se upp mot himlen de senaste veckorna, utifall att jag skulle se små, vita snöflingor dala ner mot marken. Men nu är den påväg, och det finns inget någon kan göra åt det.
Men man kan gömma sig från den.
Gömma sig i någons ögon, någons leende. I någons armar.
En natt med dig är natt som jag kan andas länge.
Det här har varit ännu en magisk helg. Vilken våg jag än rider på nu så vill jag aldrig att den ska nå strand.
Supernova
Vilken helg.
När jag var liten var det så mycket lättare att ha en perfekt dag. Eller årets bästa dag. Eller sitt livs bästa dag.
Det räckte med så lite.
Henriks mamma hade bakat bullar under tiden vi var i skolan. En perfekt dag.
Fröken ramlade av någon anledning av stolen när hon skulle sätta sig. Årets bästa dag.
Tjejen man var så otroligt förälskad i svarade ja, när man äntligen vågade fråga om hon ville bli ihop. Sitt livs bästa dag.
Den här helgen var inte perfekt. Men det var bland det närmaste jag har kommit på snart 3 år.
Födelsedagsfest, filmkväll och ännu en söndag. Men en bra söndag.
Festen var galen. Galen på ett bra sätt.
Filmkvällen var sjukt dålig. Dålig på ett bra sätt.
Söndagen var en söndag. Söndag på ett bra sätt.
Nu sitter jag i vemdalen. Eller Vemhålet, som andra skulle ha sagt.
Det är tokigt kallt i det här huset när det har fått stå obemannat för en tid.
Sitter och spelar simpsons-avsnitt i bakgrunden, för sällskapets skull. Måste ta en paus från skrivandet mellan meningarna, för att värma händerna.
Väntar mest på att min kära far ska komma hem från östersund. Imorgon kommer björnen Baloo från Uppsala. Det blir fint.
Igår så ringde någon mig kl. 22. Mitt hjärta hoppade till, men sen såg jag att det var okänt nummer. När jag svarade så presenterade mannen i andra sidan luren sig som Pekka. Min tatueringstid är inställd. Helvete också.
Men jag har trots allt väntat i snart 4 år, jag kan vänta en stund till.
Helvete.
Men helgen var fin.
Söndagen var fin.
DU är fin.
När jag var liten var det så mycket lättare att ha en perfekt dag. Eller årets bästa dag. Eller sitt livs bästa dag.
Det räckte med så lite.
Henriks mamma hade bakat bullar under tiden vi var i skolan. En perfekt dag.
Fröken ramlade av någon anledning av stolen när hon skulle sätta sig. Årets bästa dag.
Tjejen man var så otroligt förälskad i svarade ja, när man äntligen vågade fråga om hon ville bli ihop. Sitt livs bästa dag.
Den här helgen var inte perfekt. Men det var bland det närmaste jag har kommit på snart 3 år.
Födelsedagsfest, filmkväll och ännu en söndag. Men en bra söndag.
Festen var galen. Galen på ett bra sätt.
Filmkvällen var sjukt dålig. Dålig på ett bra sätt.
Söndagen var en söndag. Söndag på ett bra sätt.
Nu sitter jag i vemdalen. Eller Vemhålet, som andra skulle ha sagt.
Det är tokigt kallt i det här huset när det har fått stå obemannat för en tid.
Sitter och spelar simpsons-avsnitt i bakgrunden, för sällskapets skull. Måste ta en paus från skrivandet mellan meningarna, för att värma händerna.
Väntar mest på att min kära far ska komma hem från östersund. Imorgon kommer björnen Baloo från Uppsala. Det blir fint.
Igår så ringde någon mig kl. 22. Mitt hjärta hoppade till, men sen såg jag att det var okänt nummer. När jag svarade så presenterade mannen i andra sidan luren sig som Pekka. Min tatueringstid är inställd. Helvete också.
Men jag har trots allt väntat i snart 4 år, jag kan vänta en stund till.
Helvete.
Men helgen var fin.
Söndagen var fin.
DU är fin.
Ett Nederlag Med Övertag
Slå hjärtat, slå.
Kom hem från England i Måndags. Bodde med världens trevligaste kille, Tom Joyce. Trodde aldrig att jag skulle ha så kul med honom som jag hade. Trots surfingen, klättringen och York så var det roligaste med hela resan att umgås med honom, hans vänner, och mina vänner.
Förhoppningsvis kommer han hit om ett halvår, det ser jag fram emot.
Nu har processen börjat igen; Prioritera, rensa och sortera, nu har jag inte så många kvar vare sig i telefonboken eller kontaktlistan på msn. Men det här är första gången så många har rensats bort på samma gång, känns tungt.
Dagen har varit ganska konstig, men ändå inte. Imorse var jag så trött att jag spenderade 90% av engelskalektionen åt att försöka fundera ut ett sätt att ta mig därifrån på smidigast sätt, innan jag föll av stolen av trötthet. När jag äntligen kom på en trovärdig ursäkt hade de flesta redan lämnat klassrummet. Men men, jag sparar den till någon annan gång!
Fysiken var ganska smärtfri idag, Anders Lärare var på sitt bästa flum-humör.
Uppgifterna vi skulle göra gick till en början som smort. Jag kunde varenda en. Men sen insåg jag att jag omedvetet hade suttit och läst svaren i facit innan vi började arbeta, för att fördriva tid antar jag.
Fredag är en projektarbetes-dag. Vi får en fet lektion tillägnad just detta, som utav en tillfällighet råkar ligga sist på schemat, i slutet av veckan. Så ingen verkar ha något alls emot denna långa, obemmanade lektion där man får arbeta vart man vill, hur man vill och med vem man vill.
Jag sitter på Tingshuset halva fredagarna, och klottrar i en bok med blommor på omslaget, med musik i öronen och kaffe i strupen. Eller var det tvärtom?
Idag bestämde jag träff med Hannah, och den normala musiken i öronen ersattes med en väldigt givande diskussion om; Vilken tillfällighet! Sex! Som "råkar" vara temat för mitt projekt. Tack för råden, sällskapet och hjälpen Hannah!
Nu ser vi hur fredagkväll fortskrider.
"I'm in the luggage compartment. Bring me food..... And women." - Tom Joyce, i ett försök att ta sig till Sverige.
Kom hem från England i Måndags. Bodde med världens trevligaste kille, Tom Joyce. Trodde aldrig att jag skulle ha så kul med honom som jag hade. Trots surfingen, klättringen och York så var det roligaste med hela resan att umgås med honom, hans vänner, och mina vänner.
Förhoppningsvis kommer han hit om ett halvår, det ser jag fram emot.
Nu har processen börjat igen; Prioritera, rensa och sortera, nu har jag inte så många kvar vare sig i telefonboken eller kontaktlistan på msn. Men det här är första gången så många har rensats bort på samma gång, känns tungt.
Dagen har varit ganska konstig, men ändå inte. Imorse var jag så trött att jag spenderade 90% av engelskalektionen åt att försöka fundera ut ett sätt att ta mig därifrån på smidigast sätt, innan jag föll av stolen av trötthet. När jag äntligen kom på en trovärdig ursäkt hade de flesta redan lämnat klassrummet. Men men, jag sparar den till någon annan gång!
Fysiken var ganska smärtfri idag, Anders Lärare var på sitt bästa flum-humör.
Uppgifterna vi skulle göra gick till en början som smort. Jag kunde varenda en. Men sen insåg jag att jag omedvetet hade suttit och läst svaren i facit innan vi började arbeta, för att fördriva tid antar jag.
Fredag är en projektarbetes-dag. Vi får en fet lektion tillägnad just detta, som utav en tillfällighet råkar ligga sist på schemat, i slutet av veckan. Så ingen verkar ha något alls emot denna långa, obemmanade lektion där man får arbeta vart man vill, hur man vill och med vem man vill.
Jag sitter på Tingshuset halva fredagarna, och klottrar i en bok med blommor på omslaget, med musik i öronen och kaffe i strupen. Eller var det tvärtom?
Idag bestämde jag träff med Hannah, och den normala musiken i öronen ersattes med en väldigt givande diskussion om; Vilken tillfällighet! Sex! Som "råkar" vara temat för mitt projekt. Tack för råden, sällskapet och hjälpen Hannah!
Nu ser vi hur fredagkväll fortskrider.
"I'm in the luggage compartment. Bring me food..... And women." - Tom Joyce, i ett försök att ta sig till Sverige.
Ett Liv I En Glaskula
9 dagar sen jag skrev sist nu. Men jag har inte varit hemma särskilt mycket de 9 dagarna.
Jag följde med Mor och Far till våran stuga vid oxsjön. För att nå den krävs det att man går en bra bit över fjället, och i stugan finns det varken elektricitet, täckning för mobiltelefoner eller rinnande vatten. Ett helt annat liv utan att ens behöva lämna länet.
Bläddrade igenom gästboken när vi kom fram. Det var 5 år sedan jag var där sist, kändes som en otroligt lång tid.
Jag var alltså 12 år senast.
Det var skönt att vara där och kunna släppa allt annat, inte ens kunna skicka ett sms om jag skulle ha velat.
Visserligen stannade vi inte särskilt länge om man jämför med tidigare gånger, men den lilla tiden gav en hel del.
De senaste dagarna har varit kontrollerat kaos, ibland har det även sträckt sig över mot okontrollerat.
Åka fram och tillbaka mellan olika platser, saker att göra, saker att hinna med och saker att inte hinna med.
Ett osynligt band mellan handen och mobiltelefonen som konstant gör sig påmint.
Igår kom jag hem från östersund, för att sedan jobba hela dagen. Min sista arbetsdag för denna sommar, en sorts stämpel på att sommarlovet nu är över. Efter jobbet stängde jag av telefonen för kvällen. Det gör jag sällan, men jag kände att det bara svämmade över. Så jag tog mig tid att se en film, läsa lite och bara slappna av.
Det var meningen att jag skulle ta 07.10-bussen in till Östersund i morse, för att senare åka hem klockan 16.00 samma dag. När klockan ringde 06.45 satt jag mig på sängkanten, tog ett djupt andetag och funderade.
Det kändes som att hjärtat slog långsammare för varje minut, och jag bestämde mig för att lägga ner.
Lägga ner den här livsstilen även om bara för ett tag.
Jag håller ju på att bränna ut mig innan skolan har börjat.
Skolan. Om exakt en vecka drar det igång. Jag har bestämt mig för att prioritera skolan högre denna termin, och se var det leder mig. Det innebar att jag behövde stå upp för mig själv och lägga en del saker åt sidan. Skala av vissa saker. Skala banan helt enkelt. Vissa håller fast vid skalet längre än andra, men i slutändan är det ändå bananen man vill åt, och då måste skalet ryka.
Satfläsk vad filosofiskt. ^^
Måste nämna söndagen jag hade i Östersund senast. Jag hatar söndagar. Hatar. Men den här var helt okej.
Jag fick en bild som jag sällan kommer att glömma.
Jag ligger på gräset i solen med stängda ögon, huvudet i någons knä. Jag hör fåglar, vatten och tåg.
När jag öppnar ögonen ser jag fåglar, vatten och tåg. Jag ser en enorm blå himmel, en liten stad som sträcker ut sig lite blygsamt. Jag ser två blå ögon.
Då insåg jag att jag nyss hade fångat ett helt liv i ett ögonblick. Ett liv som verkar overkligt, en saga.
Ett liv i en glaskula.
Jag oroar mig för att någon kommer att skaka om den snart.
När man skakar kommer snön.
Jag följde med Mor och Far till våran stuga vid oxsjön. För att nå den krävs det att man går en bra bit över fjället, och i stugan finns det varken elektricitet, täckning för mobiltelefoner eller rinnande vatten. Ett helt annat liv utan att ens behöva lämna länet.
Bläddrade igenom gästboken när vi kom fram. Det var 5 år sedan jag var där sist, kändes som en otroligt lång tid.
Jag var alltså 12 år senast.
Det var skönt att vara där och kunna släppa allt annat, inte ens kunna skicka ett sms om jag skulle ha velat.
Visserligen stannade vi inte särskilt länge om man jämför med tidigare gånger, men den lilla tiden gav en hel del.
De senaste dagarna har varit kontrollerat kaos, ibland har det även sträckt sig över mot okontrollerat.
Åka fram och tillbaka mellan olika platser, saker att göra, saker att hinna med och saker att inte hinna med.
Ett osynligt band mellan handen och mobiltelefonen som konstant gör sig påmint.
Igår kom jag hem från östersund, för att sedan jobba hela dagen. Min sista arbetsdag för denna sommar, en sorts stämpel på att sommarlovet nu är över. Efter jobbet stängde jag av telefonen för kvällen. Det gör jag sällan, men jag kände att det bara svämmade över. Så jag tog mig tid att se en film, läsa lite och bara slappna av.
Det var meningen att jag skulle ta 07.10-bussen in till Östersund i morse, för att senare åka hem klockan 16.00 samma dag. När klockan ringde 06.45 satt jag mig på sängkanten, tog ett djupt andetag och funderade.
Det kändes som att hjärtat slog långsammare för varje minut, och jag bestämde mig för att lägga ner.
Lägga ner den här livsstilen även om bara för ett tag.
Jag håller ju på att bränna ut mig innan skolan har börjat.
Skolan. Om exakt en vecka drar det igång. Jag har bestämt mig för att prioritera skolan högre denna termin, och se var det leder mig. Det innebar att jag behövde stå upp för mig själv och lägga en del saker åt sidan. Skala av vissa saker. Skala banan helt enkelt. Vissa håller fast vid skalet längre än andra, men i slutändan är det ändå bananen man vill åt, och då måste skalet ryka.
Satfläsk vad filosofiskt. ^^
Måste nämna söndagen jag hade i Östersund senast. Jag hatar söndagar. Hatar. Men den här var helt okej.
Jag fick en bild som jag sällan kommer att glömma.
Jag ligger på gräset i solen med stängda ögon, huvudet i någons knä. Jag hör fåglar, vatten och tåg.
När jag öppnar ögonen ser jag fåglar, vatten och tåg. Jag ser en enorm blå himmel, en liten stad som sträcker ut sig lite blygsamt. Jag ser två blå ögon.
Då insåg jag att jag nyss hade fångat ett helt liv i ett ögonblick. Ett liv som verkar overkligt, en saga.
Ett liv i en glaskula.
Jag oroar mig för att någon kommer att skaka om den snart.
När man skakar kommer snön.
Spelar Du Spelet?
"Kan du så kan jag."
Ett uttryck som i rättvisans namn borde stämma, men inte alltid är det så enkelt.
Jag tror alla någon gång (troligtvis fler än så) har haft känslan; "Varför, varför, varför kan han/hon men inte jag?"
Känslan övergår till något mörkare, och snart är tanken istället; "Om jag kunde det skulle jag använda det så mycket bättre än den personen. Han/hon vet inte vad den har.."
Avundet kan övergå till avsky; "Han/hon förtjänar det inte. Jag fattar inte vad folk ser, men ser de inte hur otroligt falsk personen är?"
Allt detta är självdestruktiva tankar, och det enda man egentligen åstakommer med dem är att krympa sig själv och sin egen värld. Jag har tränat lite på att vända sådana tankar när de väl börjar ta form.
Ett exempel är sången. Jag har växt upp (och växer fortfarande, för den delen) med fantastiska sångare i hörlurarna, och den dagen jag bestämde mig för att börja sjunga var, nu 3 år senare mitt livs bästa beslut, men då, just den dagen, var det mitt livs största besvikelse. Jag lät ju inte alls som de sångare jag idoliserade och såg upp till. Deras sång lät som en skänk från ovan (eller från nedanför, om man ska vara korrekt i metalvärlden ;), medan min s.k. sång lät som en asiatisk skolflicka i plågor.
Jag började tänka mörka tankar om mina annars så stora förebilder; "Jag skulle använda den rösten bättre, jag skulle spela in fler skivor, de föddes säkert med den rösten, och det gjorde inte jag."
Mörka stunder.
Men så småningom så började jag vända tankarna. Jag intalade mig själv att min röst är unik, och ingen annan sjunger som jag gör. Vilket var sant.
Jag började öva, läsa och experimentera, och för varje litet framsteg jag gjorde steg mitt musikaliska självförtroende.
Vändpunkten för mig kom nog när jag kom över en inspelning med bandet Edguy, när de var blott 15 år. Deras sångare och frontman Tobias Sammet, var, är och kommer nog alltid att vara en av mina största förebilder. Och här hade jag plötsligt beviset i mina händer. "Föddes han med den rösten, med den tekniken, den förmågan?"
Jag satte igång skivan, och lyssnade förväntansfullt. Eftersom han då var i samma ålder som jag var just då, skulle jag kunna jämföra ganska exakt.
Jag blev helt hänförd. Man hörde att det var honom, väldigt karaktäristisk röst. Men han lät skit, rent ut sagt. Jämfört med dagens Tobias Sammet lät han helt fruktansvärt. Och det menar jag inte osm en förolämpning mot honom, snarare berömmer jag honom verkligen för att ha kunnats utveckla sig själv så mycket.
Och jag kunde helt ärligt, trots att jag starkt ogillade min egen röst, säga att jag faktiskt var bättre än honom, när vi var i samma ålder. Vändpunkten.
Det fick mig att börja jobba hårdare, och fungerar fortfarande som en motivation.
Detta blev lite långdraget, men det jag ville säga var att man vinner ingenting på avundsjuka eller negativ jämförelse.
Klichén stämmer; alla är unika, och har något annorlunda att bidra med.
Ett uttryck som i rättvisans namn borde stämma, men inte alltid är det så enkelt.
Jag tror alla någon gång (troligtvis fler än så) har haft känslan; "Varför, varför, varför kan han/hon men inte jag?"
Känslan övergår till något mörkare, och snart är tanken istället; "Om jag kunde det skulle jag använda det så mycket bättre än den personen. Han/hon vet inte vad den har.."
Avundet kan övergå till avsky; "Han/hon förtjänar det inte. Jag fattar inte vad folk ser, men ser de inte hur otroligt falsk personen är?"
Allt detta är självdestruktiva tankar, och det enda man egentligen åstakommer med dem är att krympa sig själv och sin egen värld. Jag har tränat lite på att vända sådana tankar när de väl börjar ta form.
Ett exempel är sången. Jag har växt upp (och växer fortfarande, för den delen) med fantastiska sångare i hörlurarna, och den dagen jag bestämde mig för att börja sjunga var, nu 3 år senare mitt livs bästa beslut, men då, just den dagen, var det mitt livs största besvikelse. Jag lät ju inte alls som de sångare jag idoliserade och såg upp till. Deras sång lät som en skänk från ovan (eller från nedanför, om man ska vara korrekt i metalvärlden ;), medan min s.k. sång lät som en asiatisk skolflicka i plågor.
Jag började tänka mörka tankar om mina annars så stora förebilder; "Jag skulle använda den rösten bättre, jag skulle spela in fler skivor, de föddes säkert med den rösten, och det gjorde inte jag."
Mörka stunder.
Men så småningom så började jag vända tankarna. Jag intalade mig själv att min röst är unik, och ingen annan sjunger som jag gör. Vilket var sant.
Jag började öva, läsa och experimentera, och för varje litet framsteg jag gjorde steg mitt musikaliska självförtroende.
Vändpunkten för mig kom nog när jag kom över en inspelning med bandet Edguy, när de var blott 15 år. Deras sångare och frontman Tobias Sammet, var, är och kommer nog alltid att vara en av mina största förebilder. Och här hade jag plötsligt beviset i mina händer. "Föddes han med den rösten, med den tekniken, den förmågan?"
Jag satte igång skivan, och lyssnade förväntansfullt. Eftersom han då var i samma ålder som jag var just då, skulle jag kunna jämföra ganska exakt.
Jag blev helt hänförd. Man hörde att det var honom, väldigt karaktäristisk röst. Men han lät skit, rent ut sagt. Jämfört med dagens Tobias Sammet lät han helt fruktansvärt. Och det menar jag inte osm en förolämpning mot honom, snarare berömmer jag honom verkligen för att ha kunnats utveckla sig själv så mycket.
Och jag kunde helt ärligt, trots att jag starkt ogillade min egen röst, säga att jag faktiskt var bättre än honom, när vi var i samma ålder. Vändpunkten.
Det fick mig att börja jobba hårdare, och fungerar fortfarande som en motivation.
Detta blev lite långdraget, men det jag ville säga var att man vinner ingenting på avundsjuka eller negativ jämförelse.
Klichén stämmer; alla är unika, och har något annorlunda att bidra med.
Nuclear(Anton) Meltdown at sight
Det är ett mirakel att min kropp fortfarande fungerar. Att den inte har imploderat.
Jag har varit en vandrande härdsmälta idag.
Någon som har sett vad som händer om man blandar Mentos och Cola Cola?
Det skulle nog ha kunnat hänt med mig idag ^^
Här är grejen:
Jag har inte sovit särskilt mycket på senaste tiden, inga kopiösa mängder om man säger så. Trodde därför att gårdagens läggningsdags skulle bli en bit kaka (fritt översatt från engelskans ack så klämkäcka uttryck).
Klockan passerade 00:00. Ingen John Blund än så länge.
01:00; Började se på Heroes, nördigt spännande serie detta!
02:00; Still going strong!
03:00; "Ah shiet, upp om 3 ½ timme.. Dags att kasta in ze towel".
04:00; "haha, jag kommer att vara astrött imorgon.. Snälla SOV!"
05:00; "Detta är ju löjligt, bussen går om 2 (!) timmar.."
06:00; "Ska jag verkligen åka? Folk brukar bli skrämda av zombies som vandrar stan.."
06:10; "vad ska jag göra om jag stannar hemma då?"
06:11; "Duh. sova!"
06:20; "Shit, jag kan vicka på lilltårna!"
06:25; "De är ju helcrazy, de där små!"
06:30; "Har jag alltid kunnat det?"
06:35; "Hmm, personerna i Heroes upptäcker ju sina krafter ett tag in i livet.."
06:36; *Flämt!*
06:38; *Försöker spränga ett fönster med tå-telekinesi
06:40; "Min superkraft suger ju..."
06:45; "I will only use these powers to help those in need!"
06:46; "Me, myself & I.."
06:50; "Ska jag åka eller inte...?"
07:10; *sitter på bussen*
Väl på bussen så försökte jag fånga en stunds sömn. Jag placerar mig själv strategiskt långt bak i bussen för att få bästa möjliga chanser till lite tid med mig och farbror Blund.
Helt plötsligt, utan förvarning, dyker det upp en marschtåg av fnittrande flickor som stampar bakåt i bussen.
Jag är omringad. Vart jag än vänder mig så möts jag av hårspray och glaskrossande fnitter. En stadsresa för dessa damer är uppenbarligen ingen vardag, åhnej. De planerar ljudligt och excentriskt vartenda drag i deras shopping-relaterade anfallsplan.
I ett desperat försök att dämpa dem, och möjligtvis vinna några pluspoäng (de är ju trots allt flickor) så fejkar jag ett telefonsamtal mellan mig, den stigande underdog-rockstjärnan, och min krävande producent som vill tvinga mig in i studion så fort som möjligt. Samtalet gav mig absolut ingenting, och jag blev dessutom besviken efter att jag i stridens hetta sade åt min manager att ringa upp mig när han åtminstone har fixat mig en duglig gura, och han aldrig ringde.
Var mitt studio-kontrakt i rännstenen på grund av min arroganta, men ack så charmiga attityd? Stay tuned!
Hursomhelst, dagen spendare jag på BUP, sjukhuset och stan. Det var lite kämpigt på sjukhuset idag, men lillasyster kämpar på.
Hannahs närvaro förgyllde min dag i staden, hon är verkligen något alldeles extra. Och av hennes leende att döma så var tågluffen runt Italien lyckad. Hon ska dessutom agera personlig frisör nästa vecka, vilket jag ser fram emot. Hon vet vad hon gör.
En kram från dig får allt att försvinna för ett ögonblick.
Jag har varit en vandrande härdsmälta idag.
Någon som har sett vad som händer om man blandar Mentos och Cola Cola?
Det skulle nog ha kunnat hänt med mig idag ^^
Här är grejen:
Jag har inte sovit särskilt mycket på senaste tiden, inga kopiösa mängder om man säger så. Trodde därför att gårdagens läggningsdags skulle bli en bit kaka (fritt översatt från engelskans ack så klämkäcka uttryck).
Klockan passerade 00:00. Ingen John Blund än så länge.
01:00; Började se på Heroes, nördigt spännande serie detta!
02:00; Still going strong!
03:00; "Ah shiet, upp om 3 ½ timme.. Dags att kasta in ze towel".
04:00; "haha, jag kommer att vara astrött imorgon.. Snälla SOV!"
05:00; "Detta är ju löjligt, bussen går om 2 (!) timmar.."
06:00; "Ska jag verkligen åka? Folk brukar bli skrämda av zombies som vandrar stan.."
06:10; "vad ska jag göra om jag stannar hemma då?"
06:11; "Duh. sova!"
06:20; "Shit, jag kan vicka på lilltårna!"
06:25; "De är ju helcrazy, de där små!"
06:30; "Har jag alltid kunnat det?"
06:35; "Hmm, personerna i Heroes upptäcker ju sina krafter ett tag in i livet.."
06:36; *Flämt!*
06:38; *Försöker spränga ett fönster med tå-telekinesi
06:40; "Min superkraft suger ju..."
06:45; "I will only use these powers to help those in need!"
06:46; "Me, myself & I.."
06:50; "Ska jag åka eller inte...?"
07:10; *sitter på bussen*
Väl på bussen så försökte jag fånga en stunds sömn. Jag placerar mig själv strategiskt långt bak i bussen för att få bästa möjliga chanser till lite tid med mig och farbror Blund.
Helt plötsligt, utan förvarning, dyker det upp en marschtåg av fnittrande flickor som stampar bakåt i bussen.
Jag är omringad. Vart jag än vänder mig så möts jag av hårspray och glaskrossande fnitter. En stadsresa för dessa damer är uppenbarligen ingen vardag, åhnej. De planerar ljudligt och excentriskt vartenda drag i deras shopping-relaterade anfallsplan.
I ett desperat försök att dämpa dem, och möjligtvis vinna några pluspoäng (de är ju trots allt flickor) så fejkar jag ett telefonsamtal mellan mig, den stigande underdog-rockstjärnan, och min krävande producent som vill tvinga mig in i studion så fort som möjligt. Samtalet gav mig absolut ingenting, och jag blev dessutom besviken efter att jag i stridens hetta sade åt min manager att ringa upp mig när han åtminstone har fixat mig en duglig gura, och han aldrig ringde.
Var mitt studio-kontrakt i rännstenen på grund av min arroganta, men ack så charmiga attityd? Stay tuned!
Hursomhelst, dagen spendare jag på BUP, sjukhuset och stan. Det var lite kämpigt på sjukhuset idag, men lillasyster kämpar på.
Hannahs närvaro förgyllde min dag i staden, hon är verkligen något alldeles extra. Och av hennes leende att döma så var tågluffen runt Italien lyckad. Hon ska dessutom agera personlig frisör nästa vecka, vilket jag ser fram emot. Hon vet vad hon gör.
En kram från dig får allt att försvinna för ett ögonblick.
Faceplant-City, Revisited
14:23.
Vaknade för en dryg halvtimme sedan, great success. Var så sömnbakis (och är fortfarande, för den delen) att jag oroade mig för att vakna. Men det var oundvikbart.
När jag ganska länge hade planerat att byta sovställning så skred jag äntligen till verket. Jag dunsar över på rygg och kände att jag landade på nåt.. vasst.
"Spikmatta?", kanske ni undrar. "En hink med glasssplitter?" kanske ni frågar er själva. Hihi, om det ändå vore så väl...
En nyvaken katt med surt morgonhumör. Tass + klo = Onajs.
men jag tog mig upp iaf, vilket kanske var tur ändå. Minuterna innan övervägde jag ju trots allt stanna kvar ett tag till, och ett av mina starkaste argument var:
"Det ska tydligen ändå vara en ny istid på G, och då vill man ju att sängen är uppvärmd, rite?"
Japps.
Satt och spelade BioShock så länge igår att mina ögon blev fyrkantiga. Hur ska jag säga det till mina päron nu då?
Och om jag vill använda linser, vart hittar jag fyrkantiga? Går det inte hål på dem i hörnen?
Hur rullar man med ögonen? Scary stuff.
Imorgon ska jag till östersund igen. Över dagen bara, denna gång. Jag måste säga att jag är less på Östersund nu, vilket känns lite oroväckande eftersom skolan börjar om 3 veckor, och då blir det Östersund 24/7. I stort sett iaf.
Börja 3:an känns också lite läskigt. Ett år kvar, och sen släpper de bomben på en.
- "Betala hyran till lägenheten? Du måste ju skaffa ett jobb!"
- "Försvann all elektricitet? Har du betalat elräkningen?"
- "Ett skohorn är INTE en stekspade."
Mindblowing stuff.. Hur ska man kunna veta sånthär innan?
Men det går nog. Har inte planerat in några stora, livsavgörande drag inom närmsta året, så det gäller nog bara att luta sig tillbaka och njuta av showen.
Vaknade för en dryg halvtimme sedan, great success. Var så sömnbakis (och är fortfarande, för den delen) att jag oroade mig för att vakna. Men det var oundvikbart.
När jag ganska länge hade planerat att byta sovställning så skred jag äntligen till verket. Jag dunsar över på rygg och kände att jag landade på nåt.. vasst.
"Spikmatta?", kanske ni undrar. "En hink med glasssplitter?" kanske ni frågar er själva. Hihi, om det ändå vore så väl...
En nyvaken katt med surt morgonhumör. Tass + klo = Onajs.
men jag tog mig upp iaf, vilket kanske var tur ändå. Minuterna innan övervägde jag ju trots allt stanna kvar ett tag till, och ett av mina starkaste argument var:
"Det ska tydligen ändå vara en ny istid på G, och då vill man ju att sängen är uppvärmd, rite?"
Japps.
Satt och spelade BioShock så länge igår att mina ögon blev fyrkantiga. Hur ska jag säga det till mina päron nu då?
Och om jag vill använda linser, vart hittar jag fyrkantiga? Går det inte hål på dem i hörnen?
Hur rullar man med ögonen? Scary stuff.
Imorgon ska jag till östersund igen. Över dagen bara, denna gång. Jag måste säga att jag är less på Östersund nu, vilket känns lite oroväckande eftersom skolan börjar om 3 veckor, och då blir det Östersund 24/7. I stort sett iaf.
Börja 3:an känns också lite läskigt. Ett år kvar, och sen släpper de bomben på en.
- "Betala hyran till lägenheten? Du måste ju skaffa ett jobb!"
- "Försvann all elektricitet? Har du betalat elräkningen?"
- "Ett skohorn är INTE en stekspade."
Mindblowing stuff.. Hur ska man kunna veta sånthär innan?
Men det går nog. Har inte planerat in några stora, livsavgörande drag inom närmsta året, så det gäller nog bara att luta sig tillbaka och njuta av showen.
Astronauten och hans rymd
Klockan är 00:27 när jag börjar skriva nu. Är väldigt trött faktiskt, har sovit ca 2 timmar senaste dygnet, och det kändes när jag jobbade idag. Började spela in ett litet experiment, som heter "Cardiac Arrest", som ni (förhoppningsvis, om allt funkar) kan lyssna på, på den lilla musikspelaren till höger. Om ni trycker på posts-knappen på spelaren får ni upp en liten spellista.
Det är frigörande att ha startat en blogg igen, även om ingen läser den. ^^
I september ska jag till England. Jag längtar så otroligt mycket.
Vi kommer att bo mestadels i en liten stad som heter Scarborough, och enligt en jämnårig Scarborough-bo (haha, "bo-bo")
så var det enda positiva med stället att de inte kollade leg på den lokala puben. Funkar för mig!
Vi kommer att bo hos engelska familjer, det är läskigt, särskilt eftersom jag är allergisk mot familjer och dessa fruktansvärda familjemiddagar. Missförstå mig rätt, jag är inte så otrevlig som jag får det att låta. De är säkert underbart trevliga och tillmötesgående, men jag känner mig alltid obekväm och malplacerad i sådana sammanhang.
Vi kommer även att göra resor in till London och York, och besöka tågstationen från Harry Potter-filmerna, och även den beryktade "Diagongränden". Jag kommer att krossa näsan mot perrong 9 & 3/4.
Living the dream.
Nu ska jag skrämma livet ut mig själv och spela Bioshock ensam i mörkret.
Det får mig att tänka på ett citat från en väldigtvis.. eftertänksam.. SPECIELL karaktär:
"Don't cry for me, I'm already dead... *föjlt av en enorm rap*" - Barney Gumble
Det är frigörande att ha startat en blogg igen, även om ingen läser den. ^^
I september ska jag till England. Jag längtar så otroligt mycket.
Vi kommer att bo mestadels i en liten stad som heter Scarborough, och enligt en jämnårig Scarborough-bo (haha, "bo-bo")
så var det enda positiva med stället att de inte kollade leg på den lokala puben. Funkar för mig!
Vi kommer att bo hos engelska familjer, det är läskigt, särskilt eftersom jag är allergisk mot familjer och dessa fruktansvärda familjemiddagar. Missförstå mig rätt, jag är inte så otrevlig som jag får det att låta. De är säkert underbart trevliga och tillmötesgående, men jag känner mig alltid obekväm och malplacerad i sådana sammanhang.
Vi kommer även att göra resor in till London och York, och besöka tågstationen från Harry Potter-filmerna, och även den beryktade "Diagongränden". Jag kommer att krossa näsan mot perrong 9 & 3/4.
Living the dream.
Nu ska jag skrämma livet ut mig själv och spela Bioshock ensam i mörkret.
Det får mig att tänka på ett citat från en väldigt
"Don't cry for me, I'm already dead... *föjlt av en enorm rap*" - Barney Gumble
