NuclearAnton

Söndag idag igen.

Onsdagen gick väldigt bra, och förhoppningsvis skaver normen lite mindre nu än den gjorde innan. Åtminstone på Wargentin. Det var ganska underhållande att stå och diskutera porr med främlingar, en transa och en dragking.

Fredagen var den bästa dagen på länge. Skolan gick relativt smärtfritt, och senare var det dags för bandrep. Till en början ville jag sparka sönder det lilla som fanns kvar i lokalen, för uppenbarligen tyckte någon att ett PA-system var överskattat, och tog sig friheten att plocka med sig det hem. Trummor, vad ska man med det till? Vi lämnar baskaggen och nån cymbal, så blir det grett!
Mikrofon? Äsch, det finns ju inget PA, så det behövs ju inte!

Min första reaktion var: "och det här betalar vi för?"

Som tur var så hade jag plockat med mig min akustiska gitarr i sista minuten innan jag gick, så vi pluggade in oss så bra det gick, och lirade i alla fall. Inga stora framsteg, men en avkopplande stund där man stänger omvärlden ute för någon timme blev det åtminstone.

Jag försöker att vara mer spontan, verkligen. Och därför så sa jag ja ganska på en gång när Ted ringde mig, och undrade om jag ville följa med till multihallen och göra några utmaningar. Jag, Moa & Ted sprang omkring därinne, och gjorde ett ganska bra team faktiskt. Det var nostalgiskt att höra ljudet av den gröna lampan tändas, och känna en viss segerkänsla när man äntligen fick den där stämpeln, efter att ha klättrat på väggar, hoppat över hinder och löst kluriga problem.
Efteråt så insisterade Ted på att vi skulle köra Go-cart, någon som jag inte har gjort sedan jag var 9. Tiden jag har spenderat på körskolan påverkade mig inte så mycket som jag trodde, och efter ett halvt varv släppte trafikpolisen inom mig helt, och helt plötsligt upptäckte jag hur galet roligt det är att slira runt hörn, för att sedan krocka med en hög bildäck.

Bara 10 minuter senare befann jag mig hemma, med en hög med folk i köket, bland annat en fransman som inte kunde mycket engelska. Förfesten var igång.

Eller rättare sagt; FörFÖRfesten, för nu skulle vi genast hoppa på en gul buss som skulle ta oss till körfältet, där den riktiga förfesten tog plats.
Det var både bekanta och obekanta ansikten, på gott och ont.
Men det var mysig stämning. Levande ljus, vattenpipa, glada skratt och till och med The Darkness i stereon vid ett tillfälle.

"Du Markus, när går bussen ner till stan?"
"Ehm.. Halv tolv."
"och vad är klockan nu?"
"Halv tolv."
"..........."
*springer*

Ungefär så såg det ut när förfesten tog slut för min och mina kära vänners del.
Historien efter det är lite smått kontrollerat kaos, med mycket springande fram och tillbaka, köande, och skrattande.
I kön till Huset så insåg jag snart att hade glömt mitt leg hemma. Jag sprang, sprang och sprang tillbaka.
När jag nådde kön igen så fick jag smita in framför Isabell och Berra, och stod där, beredd på att komma in.
Men klockan gick, och när det var min tur att gå in hade Huset fått för sig att böra ta betalt. Jag berättade för vakterna att jag inte hade några pengar, och de poängterade så snällt att jag faktiskt var körd i sådana fall, och visade vart jag kunde stiga ur kön.

Några timmar senare befann vi oss på News, där jag dansade med en samling afrikaner. Det var kvällens höjdpunkt, och dansandet höll i sig hela kvällen. En cirkel där man turades om att dansa i mitten. Underbart.

Nu är det som sagt söndag, och jag sitter här, nyvaken och halvnaken och drömmer om en sommar som fortfarande inte ger några som helst livstecken.
Bristen på sommarens puls får mig att känna något annat. En annan puls.
Jag vet inte vad jag ska tänka om den. men om det är min egen puls jag känner så känns den väldigt vilse.
Den verkar inte veta hur snabbt, eller hur långsamt den ska gå.
Inte heller hur starkt, eller hur svagt den vill slå.
Den verkar inte veta vart den vill gå.
Eller vart den vill vara.