NuclearAnton

Fredag idag.
Dagarna går långsamt väldigt fort nu för tiden.

Började dagen med att recensera en bok som jag egentligen inte bryr mig om det minsta. Då känner man att motivationen är på topp. Sen när fysikläraren i förbifarten frågar om jag mår bättre idag, så inser jag att jag antagligen kommer att hamna i helvetet när jag blir stor. Inte enbart för att jag sjukanmälde mig för att gå på konstskolan, men summan av allt kommer nog att hamna på minus.

Men jag är inte så orolig.

Jag spenderade en timme på gymmet idag, i ett försök att få ut lite frustration. Men jag blev mest less, det var smullfockat med människor som tycker att det är en bra idé att enbart träna biceps i 80 minuter. Jag vet ingenting om träning, men på nåt sett visste de mindre.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra i helgen. Imorgon ska jag eventuellt hjälpa Jaron från Tyskland att bygga en igloo, jag hoppas det blir av. Men resten av helgen är ett frågetecken. Eller nej, inte ens det. Det är en rad med punkter...................

Jag längtar till sommaren. Peace and Love blir fint. Brorsan ska med i år också, det blir nog hur kul som helst.
Jag vill på fler festivaler också.
Jag vill ligga på taket och drömma mig bort i solen.

Suck.

Idag var det visst söndag verkar det som. Missförstå mig rätt, jag är fullt medveten om att det var torsdag.
Men söndag är en känsla. Och idag var det söndag.

Dagen började långsamt med att inte kliva upp i tid. Sen fortsatte den med att inte gå på Nolia-mässan.
Den fortskred inte med frukost.
Sen hände ingenting.
Sen gick jag inte på tingshuset i alla fall.

Och jag har inte gått och lagt mig än.

Nu vill jag inte göra nåt längre.

Har försökt fördriva tid med att spela tv-spel det senaste dygnet. Left 4 Dead är spelet som jag valde, ett spel med tusentals skrikande zombies som vill äta just DIN hjärna. Man springer runt med 3 av sina mest skjutglada kompisar och försöker spränga så många huvuden som möjligt för att ta sig till säkerhet.
Kärlek.

Just nu har jag lagt mitt liv i händerna på Anna, men det går inte som en dans på rosor precis. Snarare en dans på 200 gapande, blodtörstiga psychos. Så jag kanske borde ta tillbaka handkontrollen snart, och rensa upp litegrann!
Det är verkligen ett läskigt spel, och det är lätt att bara försvinna in i pixelvärlden. Roligast är ändå när någon utomstående kliver in i rummet, och man upptäcker att man sitter och hoppar i soffan, skrikandes: "Gööh, nån spydde på mig! AAARGH!"
DÅ har man hittat ett bra spel.

Imorgon är det Tisdag. Jag har en konstig känsla just nu. Jag vill att dagarna ska gå snabbt, men jag vet inte vad det är jag väntar på. För trots allt så är jag en av de som har studentångesten, så samtidigt så vill jag bara bromsa och backa.
Hmm.

Måndag idag. Mördar-måndag som den brukar kallas. Eller som jag brukar kalla den, rättare sagt.
Folk har inte riktigt hakat på uttrycket ännu..

Anledningen till att den kallas för mördar-måndag utav mig är inte av den simpla anledningen att det är just en måndag, utan för att den ökände schema-läggaren (Som tydligen går under namnet Lennart) har valt att göra just måndagar till ett litet helvete på jorden för oss med otur.
Tunga långa dagar som börjar och slutar med pass av världens hittills tråkigaste ämne, miljöpolitik, för att senare toppas med ett 3 timmars bandrep.
Jag gillar att ha mycket att göra, så trots att jag klagar så njuter jag samtidigt av det. Jag kanske är lite av en masochist ändå.

Den 7:e denna månad tog jag ett svårt beslut. Känslan innan var ångest, känslan efteråt var bitter ironi.
Att behöva backa från någon man tycker om, just för att man tycker om den personen. Vilken jävla ironi.
Två blå ögon har aldrig varit så tunga att slita sig ifrån som då.
På vägen hem kunde jag bara skratta. Skratta åt ironin, skratta åt hur sorgligt det egentligen var. Skratta åt att jag inte kunde gråta.

Fredagen var kaos. Kontrollerat kaos. Brädspel, skratt, alkohol, klubb, dans, vänner. Helt underbart.

25/1 2009.

"Andas utan att tänka".
Något som vi alla gör, för annars skulle alltför mycket tid läggas ner bara på att komma ihåg att hålla andningen igång, och kunna vandra på denna jord.

Men vad händer om man tänker utan att andas?
Det gör jag alltför ofta.
Nu allra senast i fredags. Klockan närmade sig 3. Det var kallt och mörkt. Jag stod mitt på en väg.
Men den här gången var det annorlunda.

"Kan vi inte stanna tiden, här och nu?"

Jag slutade att andas. Men jag slutade även att tänka.
Och tiden stannade.