Den 7:e.
Måndag idag. Mördar-måndag som den brukar kallas. Eller som jag brukar kalla den, rättare sagt.
Folk har inte riktigt hakat på uttrycket ännu..
Anledningen till att den kallas för mördar-måndag utav mig är inte av den simpla anledningen att det är just en måndag, utan för att den ökände schema-läggaren (Som tydligen går under namnet Lennart) har valt att göra just måndagar till ett litet helvete på jorden för oss med otur.
Tunga långa dagar som börjar och slutar med pass av världens hittills tråkigaste ämne, miljöpolitik, för att senare toppas med ett 3 timmars bandrep.
Jag gillar att ha mycket att göra, så trots att jag klagar så njuter jag samtidigt av det. Jag kanske är lite av en masochist ändå.
Den 7:e denna månad tog jag ett svårt beslut. Känslan innan var ångest, känslan efteråt var bitter ironi.
Att behöva backa från någon man tycker om, just för att man tycker om den personen. Vilken jävla ironi.
Två blå ögon har aldrig varit så tunga att slita sig ifrån som då.
På vägen hem kunde jag bara skratta. Skratta åt ironin, skratta åt hur sorgligt det egentligen var. Skratta åt att jag inte kunde gråta.
Fredagen var kaos. Kontrollerat kaos. Brädspel, skratt, alkohol, klubb, dans, vänner. Helt underbart.
Folk har inte riktigt hakat på uttrycket ännu..
Anledningen till att den kallas för mördar-måndag utav mig är inte av den simpla anledningen att det är just en måndag, utan för att den ökände schema-läggaren (Som tydligen går under namnet Lennart) har valt att göra just måndagar till ett litet helvete på jorden för oss med otur.
Tunga långa dagar som börjar och slutar med pass av världens hittills tråkigaste ämne, miljöpolitik, för att senare toppas med ett 3 timmars bandrep.
Jag gillar att ha mycket att göra, så trots att jag klagar så njuter jag samtidigt av det. Jag kanske är lite av en masochist ändå.
Den 7:e denna månad tog jag ett svårt beslut. Känslan innan var ångest, känslan efteråt var bitter ironi.
Att behöva backa från någon man tycker om, just för att man tycker om den personen. Vilken jävla ironi.
Två blå ögon har aldrig varit så tunga att slita sig ifrån som då.
På vägen hem kunde jag bara skratta. Skratta åt ironin, skratta åt hur sorgligt det egentligen var. Skratta åt att jag inte kunde gråta.
Fredagen var kaos. Kontrollerat kaos. Brädspel, skratt, alkohol, klubb, dans, vänner. Helt underbart.
Kommentarer
Trackback
