Ett Liv I En Glaskula
9 dagar sen jag skrev sist nu. Men jag har inte varit hemma särskilt mycket de 9 dagarna.
Jag följde med Mor och Far till våran stuga vid oxsjön. För att nå den krävs det att man går en bra bit över fjället, och i stugan finns det varken elektricitet, täckning för mobiltelefoner eller rinnande vatten. Ett helt annat liv utan att ens behöva lämna länet.
Bläddrade igenom gästboken när vi kom fram. Det var 5 år sedan jag var där sist, kändes som en otroligt lång tid.
Jag var alltså 12 år senast.
Det var skönt att vara där och kunna släppa allt annat, inte ens kunna skicka ett sms om jag skulle ha velat.
Visserligen stannade vi inte särskilt länge om man jämför med tidigare gånger, men den lilla tiden gav en hel del.
De senaste dagarna har varit kontrollerat kaos, ibland har det även sträckt sig över mot okontrollerat.
Åka fram och tillbaka mellan olika platser, saker att göra, saker att hinna med och saker att inte hinna med.
Ett osynligt band mellan handen och mobiltelefonen som konstant gör sig påmint.
Igår kom jag hem från östersund, för att sedan jobba hela dagen. Min sista arbetsdag för denna sommar, en sorts stämpel på att sommarlovet nu är över. Efter jobbet stängde jag av telefonen för kvällen. Det gör jag sällan, men jag kände att det bara svämmade över. Så jag tog mig tid att se en film, läsa lite och bara slappna av.
Det var meningen att jag skulle ta 07.10-bussen in till Östersund i morse, för att senare åka hem klockan 16.00 samma dag. När klockan ringde 06.45 satt jag mig på sängkanten, tog ett djupt andetag och funderade.
Det kändes som att hjärtat slog långsammare för varje minut, och jag bestämde mig för att lägga ner.
Lägga ner den här livsstilen även om bara för ett tag.
Jag håller ju på att bränna ut mig innan skolan har börjat.
Skolan. Om exakt en vecka drar det igång. Jag har bestämt mig för att prioritera skolan högre denna termin, och se var det leder mig. Det innebar att jag behövde stå upp för mig själv och lägga en del saker åt sidan. Skala av vissa saker. Skala banan helt enkelt. Vissa håller fast vid skalet längre än andra, men i slutändan är det ändå bananen man vill åt, och då måste skalet ryka.
Satfläsk vad filosofiskt. ^^
Måste nämna söndagen jag hade i Östersund senast. Jag hatar söndagar. Hatar. Men den här var helt okej.
Jag fick en bild som jag sällan kommer att glömma.
Jag ligger på gräset i solen med stängda ögon, huvudet i någons knä. Jag hör fåglar, vatten och tåg.
När jag öppnar ögonen ser jag fåglar, vatten och tåg. Jag ser en enorm blå himmel, en liten stad som sträcker ut sig lite blygsamt. Jag ser två blå ögon.
Då insåg jag att jag nyss hade fångat ett helt liv i ett ögonblick. Ett liv som verkar overkligt, en saga.
Ett liv i en glaskula.
Jag oroar mig för att någon kommer att skaka om den snart.
När man skakar kommer snön.
Jag följde med Mor och Far till våran stuga vid oxsjön. För att nå den krävs det att man går en bra bit över fjället, och i stugan finns det varken elektricitet, täckning för mobiltelefoner eller rinnande vatten. Ett helt annat liv utan att ens behöva lämna länet.
Bläddrade igenom gästboken när vi kom fram. Det var 5 år sedan jag var där sist, kändes som en otroligt lång tid.
Jag var alltså 12 år senast.
Det var skönt att vara där och kunna släppa allt annat, inte ens kunna skicka ett sms om jag skulle ha velat.
Visserligen stannade vi inte särskilt länge om man jämför med tidigare gånger, men den lilla tiden gav en hel del.
De senaste dagarna har varit kontrollerat kaos, ibland har det även sträckt sig över mot okontrollerat.
Åka fram och tillbaka mellan olika platser, saker att göra, saker att hinna med och saker att inte hinna med.
Ett osynligt band mellan handen och mobiltelefonen som konstant gör sig påmint.
Igår kom jag hem från östersund, för att sedan jobba hela dagen. Min sista arbetsdag för denna sommar, en sorts stämpel på att sommarlovet nu är över. Efter jobbet stängde jag av telefonen för kvällen. Det gör jag sällan, men jag kände att det bara svämmade över. Så jag tog mig tid att se en film, läsa lite och bara slappna av.
Det var meningen att jag skulle ta 07.10-bussen in till Östersund i morse, för att senare åka hem klockan 16.00 samma dag. När klockan ringde 06.45 satt jag mig på sängkanten, tog ett djupt andetag och funderade.
Det kändes som att hjärtat slog långsammare för varje minut, och jag bestämde mig för att lägga ner.
Lägga ner den här livsstilen även om bara för ett tag.
Jag håller ju på att bränna ut mig innan skolan har börjat.
Skolan. Om exakt en vecka drar det igång. Jag har bestämt mig för att prioritera skolan högre denna termin, och se var det leder mig. Det innebar att jag behövde stå upp för mig själv och lägga en del saker åt sidan. Skala av vissa saker. Skala banan helt enkelt. Vissa håller fast vid skalet längre än andra, men i slutändan är det ändå bananen man vill åt, och då måste skalet ryka.
Satfläsk vad filosofiskt. ^^
Måste nämna söndagen jag hade i Östersund senast. Jag hatar söndagar. Hatar. Men den här var helt okej.
Jag fick en bild som jag sällan kommer att glömma.
Jag ligger på gräset i solen med stängda ögon, huvudet i någons knä. Jag hör fåglar, vatten och tåg.
När jag öppnar ögonen ser jag fåglar, vatten och tåg. Jag ser en enorm blå himmel, en liten stad som sträcker ut sig lite blygsamt. Jag ser två blå ögon.
Då insåg jag att jag nyss hade fångat ett helt liv i ett ögonblick. Ett liv som verkar overkligt, en saga.
Ett liv i en glaskula.
Jag oroar mig för att någon kommer att skaka om den snart.
När man skakar kommer snön.
Kommentarer
Trackback
